Årsböcker har ofta en tendens att vara ointressanta och att dessutom att fokusera på kuriosa snarare än att förmedla lärdom från dåtid till nutid. Ett strålande undantag är »Bildandet av Skånes universitetssjukhus«, som utgivits av Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet. Här berättar ett stort antal läkare, docenter och professorer om hur det verkligen gick till när sjukhusen i Lund och Malmö tvingades genomgå en sammanslagning genom beslut uppifrån, till det som slutligen kom att kallas Skånes universitetssjukhus. Författarna är nu pensionärer och kan tala fritt eftersom deras lojalitet med sina forna arbetsgivare upphört.
Nästan samtliga röster i boken beskriver en katastrof. Inget mindre än så. Sammanslagningen innebar försämrad kvalitet på vården, minskade resurser, sämre förutsättningar för forskning, kraftig försämring av läkarutbildningen och fortbildningen av ST-läkare samt logistiska problem med ökat resande mellan Malmö och Lund för både personal och patienter. Administrationen ökade kraftigt på bekostnad av sjukvårdspersonalen. Bland de värsta konsekvenserna var att några av de främsta svenska klinikerna eliminerades. Urologkliniken i Lund var kanske det mest flagranta exemplet, och verksamheten har ännu inte återhämtat sig. Även världens första njurklinik med dialysverksamhet likviderades.
Varför skedde denna snabba och påtvingade sammanslagning? Det ursprungliga argumentet var att den skulle leda till ökad »effektivitet«. Från den politiska ledningen förnekade man initialt att det handlade om att spara pengar, även om detta argument lyste igenom hela processen. Mest anmärkningsvärt var att det inte fanns någon som helst evidens eller erfarenhet att bygga på. Dessutom har de flesta protokoll och andra dokument »försvunnit« och kan inte återfinnas i regionarkivet. Andra inblandade aktörer som intervjuats har »glömt« vad som hände. Konsultfirman McKinsey var inblandad, men avtalet med McKinsey är av någon outgrundlig anledning hemligstämplat.
En av de drivande personerna, regiondirektören Sören Olofsson, hade tidigare varit verksam som »översammanslagare« både i Göteborg och på Karolinska sjukhuset. Trots att spåren därifrån borde ha spridit förskräckelse lyckades han, med benäget bistånd av konsultfirman McKinsey, få med sig politiker och underordnade chefer på sin linje att »större är bättre«, trots en fullständig avsaknad av evidens.
Några verksamheter har så sakta återhämtat sig och mödosamt nått samma nivå som före sammanslagningarna. »Vårdområde Ögon« är ett sådant exempel. Men många andra verksamheter har inte återhämtat sig. Regionpolitikerna har uttalat att sjukhuset i Lund ska vara ett centrum för katastrofmedicin. Samtidigt lade man ned kärlkirurgin i Lund, och utan kärlkirurgi kan man inte bedriva någon katastrofmedicin. Många andra exempel redovisas.
En av bokens huvudförfattare, professorn i oftalmologi Berndt Ehinger, slår med eftertryck fast att »New public management« inte har något i sjukvården att göra. Denna nyliberala ideologi har legat som ett moln över katastrofen genom att ständigt överföra makt från verksamhetens professioner till administratörer, oftast utan någon kunskap om den egentliga verksamheten. Boken är stilbildande genom att inifrån beskriva hur New public management drabbar sjukvården.
Hur går vi vidare? Detta diskuteras inte i boken. Men prestationen att beskriva katastrofen, inifrån och från gräsrotsnivå, är stor. En första, enkel åtgärd vore rimligen att göra en oberoende utvärdering av hela processen för att utröna vad den kostat. Varför är konsultkostnaderna fortfarande hemligstämplade? Det är frågor som såväl personal som allmänhet borde få besvarade. Varför detta hemlighetsmakeri och denna besynnerliga »glömska«? Liksom andra typer av katastrofer måste den analyseras för att kunna undvikas eller åtminstone hanteras bättre i framtiden.
Bör man dela upp sjukhusen i sina gamla enheter? Organisationsförändringar skapar alltid oro i den dagliga verksamheten, men vad är det bästa alternativet på sikt? Hur låter vi sjukvårdens professioner ta över makten från administratörerna? Hur gör vi oss av med resterna av New public management för gott?
Boken är dynamit, och jag kan varmt rekommendera den. Den stora frågan som återstår är: Vad gör vi nu?
