I en journal läser jag att patienten endast accepterar blodtransfusion om blodet kommer från en givare som inte är vaccinerad mot covid-19. Det låter märkligt av flera skäl.
Om man mot förmodan fick välja vilken individ man skulle få blod ifrån, är då ett enda vaccin verkligen den faktor som man skulle gå efter? Ett liv innehåller hundratusentals olika små och stora beslut, som alla kan påverka vårt blod och vår hälsa. En inte så oskyldig kyss kan lämna kvar cytomegalovirus som sedan finns kvar resten av livet. En läskande fruktsmoothie på en solsemester kan bli ett permanent minne i blodbanan i form av hepatit-antikroppar. Livet formar blodet, och någon kanske inte vill ha blod från någon som inte har tränat regelbundet eller som varit rökare. Eller så vill hen bara ha blod som kommer från en vegan, eller en karnivor. Inga grönsaksrester i mina vener!
Vem skulle man vilja få blod ifrån? Helst någon ung, frisk och oförstörd individ, uppvuxen på klar fjälluft och vildfångad lax. Okysst och aldrig exponerad för livsfarligheter som kanelbullar eller strålning från mobiltelefoner. Naturligtvis mycket beläst och välutbildad ändå, man vill ju inte släppa in en vilde i kroppen. Lite musikalitet är också ett plus i kanten. Medmänskligheten kommer på köpet eftersom givaren gjort en altruistisk insats. Samtidigt är ungdomen så oprövad, vem vet vad som kan dölja sig i det där ungblodet? Kanske bättre att få blod från en sådan där 125-årig kvinna som finns avbildad på yoghurtpaketen? Uppfödd på getmjölk, seg som en vindpinad cypress och bevisligen långlivad. Det måste ändå vara det bästa.
Fast vid blodtransfusioner är ju kompabilitet A och O. Vill man då inte ha blod från en person som matchar en själv, i stället för att få det från någon form av idealkandidat? Och helst någon som passar både kroppsligt och själsligt?
Om jag skulle få blod från någon oerhört positiv person kanske de röda blodkropparna inte alls kommer att trivas med mina lite mer cyniska? Det är ändå viktigt att de kan samsas där i blodbanan så att det inte blir dålig stämning bland erytrocyterna. Man kanske vill ha blod som levt ett ganska liknande liv som en själv? Vid behov – borde jag be om att få en påse från en småtrött småbarnsförälder från en småborgerlig förort? Den plasman kommer känna sig smått hemmastadd i mina vener.
Eller också kan man ta emot blodtransfusionen som den fantastiska gåva den är. Från en individ som offrat tid och obehag för att hjälpa en medmänniska. Dessutom helt utan krav på att mottagaren av denna gåva ska vara någon särskild person som inte burit sig åt på ett särskilt sätt för att vara i behov av blodet.
Den offentliga vården är inte en à la carte-restaurang där man kan välja och vraka från en oändlig meny, utan mer som ett smörgåsbord där man väljer att ta det som erbjuds. Det står myndiga personer helt fritt att tacka nej till blodtransfusion, precis som till annan vård. Mottagare av blod borde vara djupt tacksamma för gåvan de får och bara säga »ja tack« eller »nej tack«. Det räcker utmärkt.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
