Tala klarspråk om läkarutbildning utanför Sverige

Intressant att dagens unga medicinare reagerar.

Kvaliten på utbilningen innan AT - minst lika viktig som ST-utbildningen.

Bra att ungdomarna reagerar och engagerar sig.

Tack för inlägg. I USA krävs inte ett internship för att få praktisera där. I praktiken krävs att man gör hela sin ST-utbildning i USA innan man får praktisera självständigt.
I USA ansåg man att utländsk utbildning inte var jämförbar med amerikansk och lade till ett prov för studenter som studerat utanför USA; CSA (Clinical Skills Assessment). Här testas anamnes och klinisk förmåga, allt videofilmas och bedöms. Sedemera blev detta standard även för studenter som studerat i USA av bland annat rättviseskäl, då även inhemska studenter kunde svikta på detta område. Därav följer att jag är för standardiserade prov, både teoretiska och praktiska, både för inhemska och utländska studenter. Jag noterar att författaren är AT-läkare och således inte gjort specialisttjänstgöring än. Här kan jag meddela att svensk specialistutbildning har en betydande spridning på hög och låg nivå, utan obligatoriska eller objektiva prov. Här kan Sverige lära av utlandet bl a av USA. Även om skillnader finns på grundutbildning av läkare i olika länder är de inte lika stora som på ST-nivå menar jag. se bifogad länk: http://ltarkiv.lakartidningen.se/2002/temp/pda25100.pdf
För övrigt har man i USA avskaffat obligatoriskt internship och jag ser i analogi med detta att man bör avskaffa svensk AT, till förmån för en förlängd utbildningstid om 6 år med "inbyggd AT". Detta kräver dock ett effektiviserande av utbildningen, samt en mer strukturerad ST-utbildning enligt ovan.

Josef Davidsson skriver "att man som EU-utbildad läkare med tillräckliga kunskaper i svenska språket direkt kan ansöka om läkarlegitimation".

Men för en läkare med legitimation från EU-land krävs inte kunskaper i svenska för att få svensk legitimation. Socialstyrelsen granskar enbart om legitmationen i EU-landet fortfarande är giltig. Det innebär att det blir arbetsgivarens sak att kontrollera om läkaren kan tillräcklig bra svenska, och att ordna med utbildning i svenska om man har anställt någon som inte kan svenska.

PÅ några håll finns alldeles utmärkta introduktionsprogram för att hjälpa icke svensktalande läkare att lära sig språket. Men långt ifrån överallt. Många arbetgivare har inte klart för sig att det är deras ansvar.

Det författaren glömmer är nog att det inte bara finns läkare i Sverige. Läkare utbildas i alla länder, och i respektive land anses utbildningen vara den bästa. I utlandet ser man ner på svensk läkarutbildning då teoretiska kunskapen är knapp, på Lunds universitet har studenterna aldrig varit med på en obduktion av riktig människa, utan utbildas med plastorgan bland annat. En svensk AT-läkare har aldrig sett en person med jaundice, levercirrhos, Behcets, Sjögrens, eller andra sjukdomar som anses ovanliga. Det kanske finns fler fördelar med att studera utomlands än vad du tror.
Har du väl kommit in på utbildningen i Sverige kommer du ut. Detta medför att den som egentligen inte är passad för att bli läkare, ändå får slutföra studierna. Det finns inga hinder på vägen förutom att man missar ett år eller två.
Jag har en ST-kollega, AT-ansvarig på kliniken. Denna kollega såg stora brister i en svensk-utbildad AT-läkare. AT-kollegan fick ej godkänt på den delen av ATn, vilket gjorde att hon riskerade att ej få ut sin legitimation. Detta blev ett stort problem och skolans rektor, AT-studierektor, verksamhetschef på kliniken och AT-ansvarige på kliniken var tvugna att sitta i möte, där AT-ansvarige i princip fick sig övertalad att godkänna läkaren. Även om man inte anser en person vara lämpad att bli läkare, godkänns denna ändå. Detta sker hela tiden, inte bara under AT- men även under utbildningen och ST.

I landet jag utbildade mig i var vi 300 som började första året. Vi var 50 som fick ta examen. Utsållning på hög nivå. Vi som gick ut klassades som elitstudenter i landet. Hade en liknande utsållning skett på svenska utbildningen hade vi hört ramaskri från studenterna. Orättvisa pratar vi om där. Vi som studerar utomlands kämpar i 6 år på främmande mark, på främmande språk, utan våra familjer, vänner och på sannolikt lägre levnadsstandard än i Sverige. Så mycket vi gett upp för att bli det vi innerst inne alltid varit motiverade till att bli. Betyg i Sverige betyder ingenting. Går du gymnasiet i Ljungby, är normalbegåvad, får du MVG i alla ämnena. Går du Viktor Rydbergs gymnasium och är högbegåvad kan du ändå aldrig nå högsta betyg. Att förlita sig på betygen är HELT fel! Ekonomiskt fördelaktigt möjligen, men absolut inte rättvist. Vi ser ju vad ekonomin har gjort med sjukvården, läkarutbildningen och hela landet.


Dessutom tycker jag att du uttrycker dig väldigt farligt. Kom ut i arbetslivet som specialist ska du se att de flesta av dina kollegor som har ansvar för vården är utbildade utomlands, Faktiskt upp mot 2/3 och har sannolikt betydligt högre kompetens än många svenska läkare.

Hej Josef,

Jag studerar sjätte året på läkarutbildningen i Polen och jag finner det beklämmande och inte minst ovälkomnande att framtida kollegor, utbildade i Sverige, har en sådan attityd gentemot oss utlandsstudenter. Vidare känner jag igen den rätt enkelspåriga och negativa bild du har av den central/östeuropeiska läkarutbildningen och vill därför framföra min syn på detta.

I dagens samhälle importerar Sverige läkare dels i form av fullfjädrade ST-läkare, dels i form av oss, svenskar som läser och själva finansierar sin utbildning utomlands. Vi är en ansenlig grupp studenter, med varierande bakgrund och från olika länder och lärosäten och jag anser att det är oförtjänt att dra oss alla över samma kant på samma vis som "den moderna svenska läkarutbildningen" som du beskriver inte heller bör förgyllas eller exkluderas från krav och rannsakan.

Först och främst önskar jag bemöta dina åsikter om rättvisa. Du lyfter fram möjligheten att studera medicin utomlands som något "djupt orättvist", men jag kan inte förstå ditt resonemang. Det finns olika skäl till att studera utomlands, men att antyda att utlandsstuderande är mindre lämpade är ett mycket fördomsfullt påstående. Bland mina kurskamrater finns studenter med mycket goda gymnasiebetyg men som då de stått inför valet att antingen läsa upp betyg, alternativt studera ett annat program för att komma in på läkarutbildningen genom en annan kvotgrupp eller att börja studierna direkt men i ett annat land, har valt det sistnämnda. -Varför gör det ena eller andra valet en student mer lämpad för eller "förtjänt" av läkarutbildningen? Missta inte dina framtida, utlandsutbildade kollegors val att studera utomlands för lättja!

Vidare vill jag kommentera ditt påstående om att "utlandsstuderande köper sig sin utbildning", för här har du faktiskt delvis rätt. Sanningen är vi köper vår utbildning till ett mycket högt pris inte bara med tanke på de kännbara studielån vi ådrar oss, utan inte minst med tanke på de många och trots allt stora uppoffringar det kan innebära att lämna såväl nära och kära som bekvämligheter i sitt hemland under 6 år för att uppnå sin dröm. Då måste vilja och motivation onekligen vara hög.

Härnäst vill jag bemöta ditt ifrågasättande av kvaliteten på de utländska utbildningarna. När det kommer till rykten om mutor och fusk kan jag inte annat än beklaga och påpeka att det inte är något jag känns vid på min utbildning. Vad jag däremot kan kommentera är ditt påstående att utlandsstuderande är "påfallande dåligt förberedda att praktiskt arbeta som läkare", samt "även om de är teoretiskt bevandrade brister ofta kunskaperna i undersökningsmetodik, journalföring och anamnestagande betänkligt", då detta är något jag kan relatera till själv. Under de ferier då jag har arbetat inom sjukvården i Sverige har jag stundtals upplevt en frustration över att inte få visa vad jag kan, och irriterats över att kunskap likställts med en underläkarens förmåga att diktera eller vara inskolad i rutiner. Denna del av läkarutbildningen, som givetvis utlandsstuderande saknar, tar dock inte lång tid att tillgodogöra sig, och när dessa hinder övervunnits kan jag inte se att en sverigeutbildad student har någon fördel framför mig som utlandsstudent, annat än kanske just namnet på hans/hennes lärosäte. -Tyvärr. Så förväxla inte problemet med att utlandsstuderande inte inskolats i svenska vårdrutiner och diktering med kunskapsbrist, för detta är två skilda saker. Kunskapsmässigt hade jag inte velat byta ut min polska utbildning mot den svenska, då jag upplever att min teoretiska grund, som inte på något vis är begränsad till "katederundervisning" som du av något skäl vill kalla det, är mycket god.

Den svenska och den polska läkarutbildningen skiljer sig säkerligen åt, men du gör ett stort misstag om du förutsätter att den svenska utbildningen är idealisk och den öst/centraleuropeiska så ålderdomlig. Underskatta inte heller dina framtida, utlandsutbildade kollegors kunskapsnivå och kapacitet. Jag ogillar generaliseringar och ogillar hur du fördomsfullt vill dra alla utlandsstuderande över samma kant. Det föreligger enligt min mening stora individuella skillnader i kunskapsnivån mellan studenter generellt, oavsett utbildningsland, och detta avspeglar snarare olika individers begåvning och ambitionsnivå än en utbildnings uppbyggnad. Av detta skäl förespråkar även jag ett gediget kunskapsprov som skall avkrävas samtliga studenter efter genomgången läkarutbildning, ett prov som inte exkluderar någon studentgrupp, sverigeutbildad eller inte. Liksom föregående kommentatorer nämnt så är USMLE ett utmärkt exempel på hur ett sådant kunskapsprov skulle kunna vara uppbyggt.

Sammanfattningsvis välkomnar jag en diskussion om hur nyexaminerade läkares kompetens kan kvalitetssäkras, men exkludera inte i Sverige utbildade studenter från dessa krav, då det är ett misstag att se den svenska utbildningen som fulländad. Det är även ett misstag att döma utlandsstuderandes kunskapsnivå efter dikteringsvana eller insikt i svenska rutiner, -detta är ju erfarenheter som går snabbt att tillgodogöra sig.
I en så internationell ung läkarkår som vi har och lägger grund för idag upplever jag det mer relevant att bedöma individers faktiska kunskapsnivåer genom standardiserade prov, istället för smutskastning av lärosäten, poänglösa utspel om vad som är rättvist eller inte och diskussioner kring vem som mest förtjänar sin läkarutbildning.