Han får pris för sin förmåga att alltid sätta patienten i centrum

För sitt arbete med patienter på Säbo och i hemsjukvården, och för sin förmåga att alltid sätta patienten i centrum, uppmärksammas allmänläkaren Per Melander med Hippokratespriset.

Vad säger du om priset? 

– Jag blev jätteglad och ordentligt rörd. Det är inget som man går och förväntar sig, jag blev väldigt överraskad. Det är ett jättehäftigt pris, och jag gillar motiveringen – att arbetet före, under och efter pandemin belönas. Jag tycker att vi lyckades bra under pandemin, mycket för att vi redan hade ett upparbetat arbetssätt med vana av att arbeta med svåra frågor. Vi är noga med att engagera anhöriga och patienter i vårdplaneringen, och under pandemin kunde vi ännu tydligare se vikten av det. Men vi gjorde egentligen samma sak som innan, det var bara det att allting ställdes på sin spets under pandemin. För mig handlar priset om just de här sakerna: att fokusera på personcentrering och att engagera närstående. 

Hur gör man det?

– Man är noga med att bjuda in anhöriga i förväg – om patienten vill det förstås – och så får man vara beredd på att anpassa sig efter de anhöriga. De kan ju bo i andra städer och har jobb och familjer. Man måste ställa upp på att vara flexibel. Viktigt är också att bjuda in hemtjänsten, som ofta är de som träffar patienten mest. Framgången är att hitta en struktur för att engagera hela teamet runt patienten, med ext­ra fokus på de närstående. En grundförutsättning är att se till att man har kontinuitet både inom den regiondrivna och den kommunala primärvården och att hitta en fungerande rondstruktur med fasta regelbundna ronder tillsammans med fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Det kan vara tidskrävande, men jag ser inte hur man ska kunna bedriva sådan här vård utan det här arbetet. Det måste få vara tidskrävande.

Så du känner dina patienter?

– Ja, det gör jag verkligen. Jag har flera patienter som jag en gång i tiden har haft på vårdcentralen som vanlig patient, sedan i hemsjukvården och nu på ett Säbo. Men det är klart, jag kan ju sakna att träffa deras barnbarnsbarn på BVC, men man hinner inte med att göra allt det roliga!

Vad är det som är roligast?

– Roligast är mötet med individer och deras närstående och att få vara med och bygga en trygghet för patienten, som ofta är gammal och sjuk, och att göra en plan som patienten kan känna sig trygg i. Det är den stora belöningen. 

– Även de svåra samtalen om döden kan vara en utmaning som är rolig, om man känner att man lyckas på ett bra sätt med någon som inte känner sig helt bekväm med att prata om det. Det handlar om att öva, att inte vara rädd och att se samtalet som ett verktyg som man utvärderar: »Vad gick bra?« »Vad kändes fel?« Där är teamet ett jättebra stöd. Vi brukar försöka lyfta sådana här frågor tidigt i förloppet och uppmuntra patient och närstående att prata tillsammans, men också förklara att det här är sådant som jag är beredd att prata om. 

Vad är det då som är svårast i ditt jobb?

– Det svåraste är när man inte kan mötas och har svårt att hitta en samsyn kring patientens förutsättningar. Det är också svårt att arbeta med patienter med kognitiv svikt och patienter med svårigheter att kommunicera när man ska göra en plan baserad på patientens vilja. Då är närstående jätteviktiga. Det handlar hela tiden om att inte orsaka patienten ett större lidande än vad som är nödvändigt.

Var det självklart för dig att bli allmänläkare?

– Det blev det väldigt snabbt. Jag skulle bli psykiater från början, men när jag kom till Ljusdal under min AT så trivdes jag så himla bra att det var ett jättelätt val. När jag fick prova på lite allmänmedicin förstod jag att jag skulle klara av det; från början trodde jag att det skulle vara för svårt för mig. Telefonen ringer hela tiden om olika hyrläkaruppdrag, men jag trivs för bra, jag vill inget annat. Det är min dröm att få jobba här hela livet.