Hårdemark och Marklund påtalade nyligen i Läkartidningen att en kraftig ökning av antalet sjukskrivningar med diagnoserna hjärnskakning och postkontusionellt syndrom ägt rum sedan 2010 [1]. Ökningen sammanhänger med en övergång från en vetenskapligt baserad definition av hjärnskakning till en definition anpassad främst efter amerikansk idrottsmedicin.

Den vetenskapliga definitionen av hjärnskakning inkluderade experimentella studier. Till exempel redogjorde Bengt Nilsson i en doktorsavhandling 1976 i detalj för patofysiologin, morfologin och mekanismerna bakom medvetslöshetens uppkomst samt hur cerebral energimetabolism och blodflödesreglering påverkades vid olika skadeintensiteter [2]. Detta hade stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av neurokirurgisk intensivvård [3, 4].

2007 publicerade fyra idrottsmedicinskt intresserade ortopeder nya riktlinjer för handläggningen av hjärnskakning i Läkartidningen [5]. Man uppgav att det var lätt att ställa diagnos utifrån ett 30-tal tecken och symtom på hjärnskakning. Vanligast var »huvudvärk, yrsel, desorientering och illamående«, men man inkluderade även »sett stjärnor«, »skratt- och gråtattacker« och »det känns inte bra« som underlag för diagnos. Man underströk att medvetslöshet inte var obligat. Diagnoskriterierna baserades på diskussioner inom Internationella olympiska kommittén (IOK), Internationella ishockeyförbundet (IIHF) och Internationella fotbollsfederationen (Fifa) [5].

Författarna framhöll särskilt att en långsam återgång till normal aktivitet måste ske i enlighet med träningsprogrammet »Hjärntrappan« [5]. Uppenbarligen fick samma synsätt fäste inom delar av sjukvården, vilket förklarar den dramatiska uppgången av sjukskrivningar på grund av postkontusionellt syndrom [1]. Det är välkänt att långvarig inaktivitet efter hjärnskakning är ogynnsam [1], och man kan fråga sig om inte motsvarande psykosomatiska mönster kan förekomma även hos idrottsutövare.

Utvärdering av behandlingsresultat förutsätter att diagnosen hjärnskakning är baserad på valida kriterier. Nyligen introducerades tidig kylbehandling av hjärnskakning under kontaktsport (ishockey, rugby och boxning). Ett svenskt börsnoterat företag marknadsför en kylmössa, som ska appliceras så snart som möjligt. Produkten förväntas snabbt (inom 30–45 minuter) sänka hjärnans temperatur utan att kroppstemperaturen påverkas. Liknande produkter har dock inte påvisat någon snabb kylning av hjärnan [6], och teoretiska modelleringar talar för att en snabb och selektiv kylning av hjärnan knappast är möjlig [7, 8]. Företaget har inte heller kunnat visa att deras produkt leder till den utlovade temperatursänkningen [9, 10].

Trots detta har en studie på svenska ishockeyspelare överraskande visat att kylmössan signifikant förkortade handläggningen enligt »Hjärntrappan« och förhindrade att spelarna drabbades av långvariga neurologiska symtom [11]. Detta anmärkningsvärda behandlingsresultat uppnåddes trots att inga belägg finns för att mössan verkligen kyler hjärnan och att kända mekanismer, som skulle kunna förklara det goda resultatet, saknas – förutom placeboeffekten [10].

Efter omdefinitionen av begreppet hjärnskakning har ca 8 000 vetenskapliga artiklar publicerats under sökorden »concussion« och »sport«. I en översiktsartikel 2017 gjordes ett försök att definiera idrottsrelaterad hjärnskakning (sports-related concussion) [12]. Artikeln konkluderade att någon definition för närvarande inte finns, men att hjärnskakning i framtiden kan komma att definieras utifrån kliniska symtom samt genetik, epigenetik, metabolomik, protemik, röntgenfynd och biomarkörer i blod och cerebrospinalvätska.

Uppenbarligen saknas en användbar och vetenskapligt grundad definition av den idrottsmedicinska diagnosen hjärnskakning. Inom sjukvården bör man återgå till en vetenskaplig definition baserad på medvetande/vakenhetsgrad. De långvariga neurologiska symtom som uppkommer genom upprepat våld i kontaktsporter kan elimineras genom regeländringar inom sporterna.