»Att landa i sin kompetens och våga byta skor tar tid«

För sista gången som AT-läkare befriar jag mig från stetoskopet som har slingrat sig kring halsen som en sällskapssjuk orm och trasslat in sig i den slarviga nackknuten. Många gånger har jag fått bannor av hygiensköterskan för detta, men det har blivit som en ritual. En snuttefilt som alltid ska vara nära till hands, trots att den där extra millisekunden det tar att plocka upp den från byxbenet aldrig skulle få någon klinisk betydelse. Pocketkorten och tolkningsalgoritmerna, dammiga i bröstfickan, plockas ned i väskan, kanske för alltid.

Jag blickar även ned på mina tidigare vita Nike-skor. Vi har hängt ihop ett tag nu. Första sommarens underläkarvikariat var som en lång förälskelsefas. Strosandet runt på avdelningsgolvet, stolt att få bära den röda skylten men utan något större ansvar, gjorde att skorna förblev snygga och inte särskilt nedsmutsade.

Valet av rejäl dämpning skulle dock bli ett bättre beslut än vad jag först trott, för med ordentligt frånskjut och framåtanda studsade jag in på allmäntjänstgöringen. Smekmånaden visade sig dock bli kortvarig. På det lilla sjukhuset har vi sprungit tillsammans, dag som natt, på larm och falsklarm. Valet av den vita färgen var ett dåligt beslut, då nättyget har fångat upp såväl patientblod, min egen fotsvett som anhörigas tårar på ett utomordentligt sätt. Vätskor från droppumpar och diverse kroppsöppningar ligger nu i lager likt ett abstrakt konstverk. De olika nyanserna av brunt kaffespill har åldrats som årsringarna på ett träd, men jag kan dock urskilja den distinkta fläcken av julmust. Jag minns den julaftonskvällen som lugn och behaglig för att vara på akuten; vi hann till och med se på Kalle Anka i personalrummet.

Mina skor har absorberat allt som jag lärt mig som AT-läkare, och att nu tvätta dem känns plötsligt jobbigt. Som att tvätta bort alla möten, minnen och felbeslut, se kunskapen och erfarenheterna lösas upp och tillsammans virvla ned i avloppet. Vem är jag då, och hur ska jag minnas allt jag lärt mig?

Men denna tankevurpa ska väl inte få mig att bli irrationell, tänker jag. För att kunna öppna upp ett nytt kapitel behöver det föregående stängas, i alla fall för en stund. Att landa i sin kompetens och våga byta skor tar tid för att inte direkt få skavsår. Att fortsatt stå stadigt med fötterna på marken i mindre förlåtande skomodeller, omfamna både sin kunskap och sin okunskap, är en svår balansgång. Att sakta ta bort snuttefilten runt halsen, i bröstfickan eller på fötterna är kanske en nödvändig del av utvecklingen mot att bli en trygg och mogen legitimerad läkare.

När jag kommer hem kastas skorna direkt in i tvättmaskinen – de är trots allt ganska äckliga. Jag tar ut dem och inspekterar resultatet. Julmustfläcken är envis, jag skrattar till och lägger tillbaka de nästan rena skorna i arbetsväskan. De är ju ändå fortfarande bekväma och fotriktiga.