Någon enstaka gång skriver romanrecensenter: »Om man ska läsa en enda bok i år så är det denna.« Så skulle man också kunna säga om boken »Traumaortopedi«, sammanställd av de tre ovannämnda, oerhört kompetenta herrarna i ortopedibranschen. Om det är någon bok som alltid bör finnas i medvetandet hos varje doktor som någon gång kommer i närheten av ortopediska traumapatienter – och det gör förvisso alla läkare – så är det denna.
Det är imponerande att det går att få in komplett information om så många frakturtyper på 274 sidor. »Traumaortopedi« har allt, från översta halskotan till lilltåns distala spets.
»Undrar om stortåns sesamben finns med«, tänkte jag lite illistigt innan jag öppnade boken. Sesambenen i stortån är inte mycket större än ärtor, och frakturer i dem brukar vara svårdiagnostiserade och glöms nästan alltid bort i frakturböcker. Men sesambensfrakturer finns med här, lika välbeskrivna som de öppna underbensfrakturerna.
Boken är disponerad systematiskt-anatomiskt uppifrån och ner, och det är hyggligt lätt att hitta trots den röriga layouten. Bildmaterialet är relativt magert: de viktigaste röntgenbilderna finns med, men skulle kunna vara något större.
»Traumaortopedi« är inte en bok som man bär med sig i fickan när man just har påbörjat sin AT och det första som händer är att sjuksköterskan larmar om en trafikolycka med flera skadade och ambulans på väg. Men när man väl fått på en gipsskena på frakturerna och stabiliserat det värsta så är boken perfekt att konsultera innan man ringer bakjouren och beskriver sitt dilemma. För bakjouren är det inte heller så dumt att kunna slå upp i boken och se vad det är för märkvärdiga frakturer som måste åtgärdas under nattens timmar. Inte ens den mest erfarne bakjouren har sett eller känner ens till många av de frakturtyper som behandlas i »Traumaortopedi«. Boken innehåller också klassifikation av frakturtyper och diagnosbeteckningar enligt ICD-10; enkelt och bra när journalen ska skrivas.
Boken behandlar också vår tids största elände: de ökande skottskadorna. Om det är något man kanske borde ha berört mer ingående så är det just den typen av trauma som åtminstone i storstäderna har ökat katastrofalt i takt med gängvåldets utbredning. I det inledande kapitlet finns drygt en sida med generell information om handläggning av skottskador, där det i mer allmänna ordalag informeras om akuta insatser för överlevnad och åtgärder för att minska komplikationer.
»Traumaortopedi« bör också finnas i bokhyllorna hos allmänläkare och andra som efter akutskedet sköter efterkontroller och rehabilitering. I boken finns tankar och tips om hur lång tid patienten får räkna med att det tar innan man är på benen igen, vilket är ytterligt bra information. Att till exempel en primärvårdsläkare ska kunna ge besked i fråga om varje enskild fraktur och frakturtyp är naturligtvis omöjligt att begära, och där kommer denna bok också mycket väl till pass.
