Det tas fortfarande alltför många cellprov för primär screening i Sverige, och screeningen börjar i för tidig ålder. Regionala cancercentrum i samverkan (RCC) och Socialstyrelsen rekommenderar att primär HPV-screening ska ske från 23 till 70 års ålder med 5–7 års intervaller [1]. WHO rekommenderar däremot ingen screening före 30 års ålder och enbart HPV-test med 5–10 års intervaller [2].

Att börja screena vid 23 års ålder är oetiskt med tanke på de skador man åstadkommer i åldersgruppen 23–30 år. Dels är cervixcancer extremt ovanlig hos kvinnor före 30 års ålder, dels är spontan läkning av HPV-infektioner och lättare cytologiska förändringar mycket vanlig. Enligt Statistiska centralbyrån finns omkring 400 000 kvinnor i åldern 23–30 år i Sverige. Med en täckningsgrad på cirka 80 procent screenas en ny kull av 320 000 kvinnor med HPV-test varje år.

I åldersgruppen 23–30 år testar 30 procent positivt för högrisk-HPV [3]. Dessa unga kvinnor får ett traumatiserande besked att provet inte är normalt och att de måste följas upp, eventuellt med kolposkopi, vävnadsprovtagning och potentiellt onödig konisation. Även psykosociala konsekvenser, såsom ångest, depression, minskad sexlust och relationsproblem, är vanliga. Därtill kommer skador som smärtor och blödningar efter potentiellt onödiga ingrepp, vilket ökar risken att de avstår från fortsatt screening [4].

Ett övergripande problem med dagens screeningprogram gällande alla åldersgrupper är falskt positiva test, som leder till överdiagnostik och onödig överbehandling. Enligt Nationella kvalitetsregistret för cervixcancerprevention gjordes totalt 768 111 HPV-test under 2022 [3]. 14 procent i alla åldersgrupper var positiva för högrisk-HPV [3]. Därför måste problem med HPV-testens överdiagnostik rättas till. Samtidigt ger ett negativt HPV-test 6 gånger bättre skydd mot cervixcancer än ett negativt (normalt) cellprov [5].

Om Nationella kvalitetsregistret för cervixcancerprevention ska tjäna ett syfte bör man inte bara samla och analysera data, utan också komma med förslag till korrektiva åtgärder.

Jag föreslår följande:

  • Höj åldern för screeningstart till 30 år, enligt WHO:s rekommendation.
  • Inkludera enbart HPV-test i primärscreening, enligt rekommendationer från WHO, Socialstyrelsen och RCC.
  • Glesa ut screeningintervallerna till minst 5 år, enligt WHO:s rekommendation.
  • Främja möjligheten att själv utföra HPV-provtagning för att öka deltagarfrekvensen.
  • Testa enbart för högonkogena HPV-typer, såsom HPV 16, HPV 18 och HPV 45.
  • Överväg HPV-vaccination i samband med screening och konisation, om pågående randomiserade studier kan bekräfta nyttan [6, 7].

WHO rekommenderar att 90 procent av unga kvinnor HPV-vaccineras [2], och randomiserade studier har visat att HPV-vaccination minskar frekvensen av invasiv cervixcancer [8]. En ytterligare stor vinst med HPV-vaccinationer är att även frekvensen av uppföljande åtgärder minskar, så att man slipper skada framför allt unga kvinnor i onödan och kan frigöra resurser till bättre ändamål inom sjukvården [9].