»Här hade det varit fantastiskt att ha en AI …«

Den senaste tiden har det varit mycket om AI i me­dierna. Jag, som inte är speciellt intresserad, har med skräckblandad förtjusning följt debatten på avstånd. Är AI något farligt, eller kan AI vara något för vården?

I våras läste jag en krönika i Läkartidningen av Jonathan Ilicki. Han hade testat en AI genom att ge den ett patientfall, och omgående hade den skrivit en journalanteckning som koncist hade sammanfattat symtom och anamnes. Det verkar ju toppenbra – men kommer AI ta mitt jobb nu? 

För ett par veckor sedan hade jag en årskontroll inbokad. En äldre kvinna i 80-årsåldern med högt blodtryck hade haft en hjärtinfarkt några år tidigare. EKG:t som hade gjorts före besöket visade förmaksflimmer. Min puls gick upp – på 30 minuter skulle jag nu göra CHA2DS2-VASc, ta status, gå igenom provsvar och läkemedelslistan, ta ställning till Eliquis, elkonvertering, betablockare och eko. Men viktigast av allt: jag skulle informera patienten om diagnosen och på ett pedagogiskt och förtroendeingivande sätt förklara vad förmaksflimmer innebär. Det kändes lite tajt med tid.

Patienten kom med sin make, hon var glad och pigg. Förutom att hon inte riktigt hade orkat med senaste tidens promenader mådde hon bra. Jag ställde några frågor och gick igenom provresultatet. Sedan tog jag sats och berättade om förmaksflimret. Patienten tittade på mig och sedan på sin man; jag såg hur tankarna virvlade i huvudet på henne. Glädjen var som bortblåst, hon blev blek och maken började oroligt skruva på sig. Besöket blev nu ganska rörigt. Jag försökte parera frågor från patienten och maken, samtidigt som jag gjorde mina bedömningar och undersökningar. Det kändes som om jag kastade mig fram och tillbaka mellan datorn och patienten. Jag visste att de skulle ha många frågor kvar när de kom hem, så jag bokade ett återbesök ett par veckor senare – en uppföljning som jag vanligtvis inte har tid med, men som jag nu valde att prioritera. De såg bägge lättade ut.

Jag var missnöjd med besöket och kände att jag inte hade gett dem den trygghet och det professionella bemötande de förtjänade. Här hade det varit fantastiskt att ha en AI, som snabbt hade skannat av journal och riktlinjer, som beställt prov, skrivit recept och journalanteckningar. Men hade AI kunnat göra hela jobbet utan mig?

Egentligen var min viktigaste uppgift som läkare vid detta tillfälle att få patienten att förstå att förmaksflimmer inte är en dödsdom, men att man måste ta sin medicin. Ofta är det detta jag inte har tid med. Ofta är samtalet med patienten – att skapa tillit och förtroende – det som jag bortprioriterar. I stället ägnar jag mig åt att gå igenom läkemedelslistor och leta runt i olika vårdprogram under besöken, allt för att följa alla riktlinjer och kunskapsstöd som finns för att skapa en patientsäker och jämlik vård. Om jag då haft en AI som fixat detta hade mitt arbete underlättats avsevärt. Jag hade haft tid till min patient. 

Den mänskliga kontakten med patienten är något AI aldrig kommer att kunna ge. AI kommer inte att kunna titta patienten i ögonen och med trygg röst förklara att »jag inte är orolig, men det är denna behandling du behöver«. AI kommer inte att kunna ge patienten en klapp på axeln och fråga hur det går med barnbarnen. 

Ett läkarbesök kan inte bli en maskin, där man matar in ett antal värden och symtom och får ut ett papper på vad som ska göras. AI är ett fantastiskt verktyg för vården, där vi måste se möjligheterna. Med kloka regler och lagar för AI kommer vi förhoppningsvis att få en bättre vård. Jag ser hoppfullt på framtiden och all den tid till samtal jag då kommer att kunna ge mina patienter.