Unik pilotutbildning: Så tränar läkare på Sahlgrenska för katastrof

Julfriden borde lägga sig över Göteborg. Det är nämligen julafton.

I stället förändras allt till en mardröm och personalen på Sahlgrenska universitetssjukhuset ställs inför obegripligt svåra prioriteringar.

– Håll i er, nu händer det grejer. Det här har vi kokat ihop, säger Eric Carlström, professor i vårdvetenskap med beredskapsövningar som forskningsområde.

Han läser upp scenariot för de 16 läkarna från Sahlgrenska universitetssjukhuset som har samlats i konferensrummet vid Slottsskogen i Göteborg. De är de första som går universitetssjukhusets nya pilotutbildning i beredskap och katastrofmedicin. Dagens uppgift är att öva samarbete och kommunikation i en så kallad »table top«-övning. Läkarna delas in i tre team, som ska agera operativ krisstabsledning på universitetssjukhuset.

Scenariot är uppdelat i sju faser mellan den 24 och 27 december, med ett ökat antal skadade dag för dag. Det börjar tidigt på julaftonsmorgonen, då personalen på universitetssjukhuset nås av de första ryktena om att främmande makt förbereder en attack mot Sverige. De kommande dagarna förvärras läget successivt. Beslut fattas om allmän mobilisering. Krigsplacerad personal uppmanas inställa sig, och evakueringar av civila påbörjas. Ett par dagar senare syns explosioner och ljussken över Göteborg, och gatustrider utbryter när de främmande styrkorna avancerar in i stadens centrala delar.

– Ni är alltså aktiva från 24 till 27 december för att hantera det här prekära läget och hinner i princip bara sova och gå på toaletten. Okej, nu kör vi. Nu har ni 40 minuter på er att lösa detta, säger Eric Carlström och trycker i gång tidtagningen.

Ett intensivt mummel bryter ut i konferensrummet. Den första uppgiften är att dela upp rollerna i staben: stabschef, stabssekreterare, stabskommunikatör, medicinsk chef och logistikchef. Sedan ska läkarna systematiskt ta sig igenom katastrofens olika faser genom att varje funktion beskriver hur de kommer att agera. Det gäller att hålla huvudet kallt och samtidigt tänka fritt kring vad som kan inträffa, för att vara beredd om det sker.

Pilotutbildningen är unik i Sverige. Både styrgruppen och kursledningen är kopplad till Centrum för katastrofmedicin vid Göteborgs universitet. Det är en strategisk satsning för att stärka förvaltningens, Västra Götalandsregionens och samhällets förmåga att hantera olika typer av kriser och katastrofer.

Sverige har varit ett föredöme på beredskapsområdet, men har de senaste decennierna hamnat på efterkälken, konstaterar Sahlgrenska universitetssjukhusets utbildningschef Joakim Björås. Tillsammans med projektledaren Viktor Glantz och FoUU-chef Diana Swolin-Eide utgör han utbildningens styrgrupp.

– Tidigare kom andra länder till Sverige för att se hur vi gjorde med vårt civilförsvar. Vi var ett föregångsland. Nu har vi ett stort »förmåge-återtag« att göra, och den här satsningen är en pusselbit i det arbetet, säger Joakim Björås.

Kursen löper parallellt med läkarnas vanliga arbete under ett år. Den är öppen för alla läkare att söka, men styrgruppen och universitetssjukhusets ledning väljer vilka som får gå ur ett brett perspektiv för att få in så många aspekter som möjligt.

Förutom övning av styrning och ledning under katastrof behandlas ämnen som kommunikation, etik, praktiska sjukvårdsmoment, samverkan med andra aktörer och internationella perspektiv. 

Intresset för att delta har varit stort, men många har samtidigt haft svårt att komma loss från det kliniska arbetet. På grund av det tuffa ekonomiska läget råder särskild anställningsprövning på sjukhuset.

Den första deltagargruppen är medvetet spretig. Den består av både ST-läkare och erfarna specialister från flera olika specialiteter. En del har ganska mycket erfarenhet av kris- och katastrofberedskap sedan tidigare, bland annat under covid-19-pandemin. Några arbetar exempelvis deltid i försvaret, medan andra i gruppen saknar erfarenhet inom området. De flesta kommer från internmedicin och intensivvården, men här finns även exempelvis psykiatrer, kardiologer och radiologer.

– Vi vill att hela sjukhuset ska speglas i det här rummet. Ämnet katastrofmedicin handlar inte bara om skottskador och fysiska trauman utan om att lära sig systemtänk, prioriteringar och problemlösningar. Det behövs oavsett om man är på akuten, röntgen eller operation, säger Viktor Glantz och ser ut över deltagarna, som är i full färd med att diskutera hur sjukhuset kan rusta sig under fas ett, som präglas av hotfulla men osäkra uppgifter om ett stundande krig, och sedan hantera de senare faserna när kriget är ett faktum och inflödet av skadade stadigt ökar.

Någon föreslår att personalen bör tappas på blod för att bygga upp en egen blodbank. En annan att hemvärnet får i uppdrag att skydda sjukhuset. Ytterligare en nyckelfråga är förstås bemanning. Hur många kan ens ta sig till sjukhuset när vägarna är igenkorkade och det pågår strider? Och hur ska transporter av patienter säkras? Går det att räkna med ambulanshelikoptrarna, eller kommer de att skjutas ner?

– Nu fungerar de som en områdesledningsgrupp, säger Viktor Glantz, som även arbetar med beredskapen på universitetssjukhuset i verkligheten.

– Vi försöker implementera just det här arbetssättet på sjukhuset i stort för att varje sjukhus inom Sahlgrenska universitetssjukhuset ska kunna agera oberoende av de andra. Sahlgrenska är ju väldigt utsmetat som det är, med flera olika specialiserade sjukhuskroppar, säger han.

Det är en svag punkt i en krigssituation, särskilt med tanke på att sjukhus ofta blir måltavlor för attacker.

– I ett krigstillstånd behöver våra sjukhus kunna omhänderta alla typer av patienter och verka oberoende av att en eller två sjukhusbyggnader är sönderbombade. Där har vi en väg att vandra. Vi måste bli mer av generalister, säger Viktor Glantz.

Kursledaren Jonas Zimmerman nickar igenkännande. Han är doktorand vid Göteborgs universitet, ST-läkare inom anestesi och intensivvård och har nyligen kommit hem från sin fjärde Ukrainaresa som läkarvolontär.

– I det här scenariot angrips inte sjukhuset. Men vi har diskuterat det en hel del på kursen eftersom omvärldsläget ser ut som det gör, säger han.

Jonas Zimmerman berättar hur det fungerar på ett sjukhus i Kiev, som är ungefär lika stort som Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

– Där evakuerar de varje gång det blir flyglarm, och det är några dagar i veckan. Då går de ner i källaren med allt och alla, förutom de som ligger på Iva. Det går inte att ta ner dem. Och man fortsätter med de operationer som pågår och hoppas på det bästa.

Han har blivit mer och mer intresserad av förmågan att hantera oförutsedda händelser, kriser och katastrofer och tycker att den svenska läkarkåren är för dåligt förberedd.

– Jag har känt en brist både under läkarutbildningen och när jag kommit ut och jobbat när det gäller de här frågorna, säger han, medan två vagnar med kaffe och fikabröd rullas in i konferensrummet.

Någon paus finns det däremot inte tid för, konstaterar Eric Carlström krasst.

– Vi gör som man gör vid riktiga katastrofer: fikar medan vi arbetar, säger han.

Målet med utbildningen är att läkarna som deltar ska få en bred utbildning som innehåller både teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter på strategisk, taktisk och operativ nivå, vilket behövs för att hantera kriser och katastrofer. Tanken är också att de ska föra kunskapen vidare ut i sina verksamheter och skapa nya nätverk.

– Även om det här är en liten grupp räknar vi med att kunskaperna sprids ut på hela sjukhuset och att deltagarna tittar på sina lokala beredskapsdokument och förbättrar dem, säger Viktor Glantz.

Efter att övningen blåsts av får teamen reflektera över hur de hanterade händelserna. De flesta tycker att det gick bra. I en av grupperna har Emma Lukic haft rollen som stabschef.

– Dag ett gjorde vi inte jättemycket utan försökte förbereda oss för vad som komma skulle så gott det gick. Vi skickade hem folk som inte nödvändigtvis behöver vara på sjukhus. Sedan tog vi det systematiskt, säger hon.

Eric Carlström noterar svaret och nickar.

– Man kan inte planera för en dag utan för fem dagar, och man måste förutsätta att saker kan hända så att man är beredd om de händer. Så måste man tänka i stabsarbetet.

För Emma Lukic är stabsarbete inte helt nytt. Under pandemin var hon sektionschef på akutmottagningen på Östra sjukhuset, och därmed »rätt insyltad« i slutenvårdens arbete med att hantera det svåra läget.

Nu arbetar hon som överläkare för verksamheten för ambulanssjukvård och har sin kliniska tjänstgöring i akutläkarbilen, som Sahlgrenska universitetssjukhuset startade 2020. Efter pandemin blev lösningen permanent. Emma Lukic var drivande i att verksamheten kom till och sedan fortsatte.

– Jag tänkte att den här kursen skulle tillföra dels en annan bredd, dels att man samtidigt går djupare in i vissa saker, säger hon om varför hon sökte pilotutbildningen.

– Jag tycker att det saknas en kännedom bland kollegor om hur system är uppbyggda med tjänsteman i beredskap, åtgärdskort och hela den biten. Jag tycker att det bör finnas mer utbildning, och även benämnas och pratas om tidigare och mer, fortsätter hon.

Emma Lukic är nöjd med utbildningen som, förutom övningar, hittills bland annat har innehållit föreläsningar av experter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten och Socialstyrelsen.

Vad tror du att du kommer att ha för nytta av kunskaperna?

– Jag har en position där jag redan jobbar med de här frågorna, så jag tror att det kommer att gynna verksamheten som jag är i nu och tjänsten som jag har.

Linus Köster, ST-läkare i neurokirurgi, är stabssekreterare i hennes team. Han har däremot ingen erfarenhet av kris- och beredskapsarbete sedan tidigare.

– Övningen var en väldigt bra lärandeform. Man konfronteras med vilka bristande kunskaper man har och hur lite man tänkt igenom alla de beslut som måste tas. Det var jättesvårt, säger han.

Det försämrade världsläget fick honom att söka utbildningen.

– Jag är ganska ny i yrket, men min känsla är att det är ett ämne som inte diskuteras alls i sjukvården. Jag kan i alla fall inte gå i god för att vi har någon aktuell kunskap om beredskap i min verksamhet. Men det kanske finns gammal kunskap som ligger och vilar.