Det finns många sammanhang där man kan se ett tydligt »före« och »efter« covid-19-pandemin. För luktsinnet blev den pandemiska hypo- och anosmin en rejäl språngbräda för både uppmärksamhet och forskningsmedel. Så blev det även för forskaren Jonas Olofsson, som skrivit boken »Det underskattade sinnet. Om människans okända förmåga att uppfatta dofter«. Han vill med boken ge oss tre budskap: Att det mänskliga luktsinnet är utomordentligt känsligt, att luktandet är en intellektuell process som börjar i hjärnan samt att vi människor kan göra våra liv rikare genom att rikta uppmärksamhet mot luktsinnet.

Boken är skriven i en lättläst ton och inleds med en personlig referens till en av de mest polariserande dofterna, som kan förklaras med citatet: »Burken buktar ut åt alla håll, sprängfull av världens kanske mest kontroversiella doft.« Sedan följer en bok i tre delar i linje med de tre ovan nämnda budskapen. Den första delen är en exposé av forskningsfältet »luktsinne« med start år 1859, då den gode Paul Broca höll det konstituerande mötet för Antropologiska sällskapet i Paris. Broca, som studerade hjärnor från människor och djur, konstaterade att människans hjärna, till förmån för den välutvecklade pannloben, hade ett tillbakabildat luktsinne, vilket i stället tog stor plats i de mindre intelligenta djurens hjärnor. Han delade in djur i de primitiva osmatiska djuren och de intelligenta anosmatiska, där den mänskliga hjärnan skilde sig från de primitiva djurens lukthjärnor. Det skulle dröja över 150 år innan denna myt om människans dåliga luktsinne punkterades. Det skedde så sent som 2015, när zoologen Matthias Laska från Linköpings universitet presenterade data vid ett forskningsmöte i Florida. Laska visade upp bilder på olika djurarters luktkänslighet, och till allas förvåning kunde han visa att människan känner fler luktmolekyler än råttor och möss, och att hunden var det enda djur som kunde känna fler lukter än människan (!).

Nästa del tar upp luktsinnets komplexitet och bland annat hur det fungerar som en känslornas tidsmaskin. I en intervju i DN berättar Olofsson om hur luktsinnet binder ihop information från alla sinnen och blir intelligent i och med att det kan ge oss en helhetsbild. Ny forskning visar hur viktigt luktsinnet är för välmående och för att upptäcka vissa sjukdomar, såsom demens. Även teknologisfären gör anspråk på sinnet genom elektroniska näsor och digitala luktapplikationer.

I den sista delen av boken berättas om luktsinnets förmåga till återhämtning, något som också blivit stormande aktuellt de senaste åren.

Jonas Olofsson är professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet och blev allmänt känd under pandemin för sin forskning om luktsinnet och dess gränser. Han skriver att en studie före pandemin visade att hälften av 7 000 unga vuxna valde att offra luktsinnet framför lilltån. Efter pandemin var den siffran 15 procent. Olofssons bok torde sänka siffran ytterligare – vare sig läsaren tillhör dem som längtar efter surströmmingens kittlande luktceremoni eller ej.