I mitt jobb ingår undervisning, och jag blev därför uppmanad att ta en kurs i högskolepedagogik. Det är ett antal år sedan jag brottades med Blooms taxonomi för lärande, och alla begrepp är som bortblåsta, varför jag ser på kursstarten med viss bävan.
Mina kurskamrater kommer från vårdens alla olika yrkesgrupper och undervisar från grundnivå till avancerad nivå. Trots våra olika yrken så förvånas jag av hur lika våra erfarenheter är. Många oroar sig för studenternas varierande förkunskaper och frågar sig hur man fångar studenternas intresse och engagemang och vad man vill lära ut till kommande generationer. Snart inser jag att mina föreläsningar är föråldrade då de helt saknar inslag som korta informativa Youtube-klipp och inte finns förinspelade på lärportalen. I mitt stilla sinne tänker jag att jag nog borde göra nytt, men när ska man hinna?
Det är först i momentet »livslångt lärande« som det brinner till, då relevansen för mig själv och mitt lärande efter 30 år som läkare blir tydligt. Att sätta ord på hur vi samlar in och analyserar information från våra patienter, hur vi planerar åtgärder och vilka resultat vi förväntar oss, hur vi utvärderar effekten och tänker om igen när utfallet inte blir som vi tänkt. Ett ständigt lärande i varje patientmöte för att hjälpa, lindra och kanske bota.
Så tack till en arbetsgivare som uppmuntrar livslångt lärande. Jag hoppas att vi alla står upp för läkares möjlighet till fortbildning!
