En bit in i Zoom-intervjun speglar Elisabeth Bik sin skärm så att det gigantiska Excel-dokumentet blir synligt. Dokumentet innehåller information om de närmare 8 000 artiklar som hon hittills upptäckt problem med.
I många fall handlar det om fel i bilder – ofta av celler eller så kallade Western blot-analyser – men det händer också att hon avslöjar plagiering eller problem med själva metodiken i en studie.
Mikrobiologen Elisabeth Bik, som ursprungligen kommer från Nederländerna, har bland annat ägnat 15 år åt att forska om människans tarmflora vid Stanford-universitetet i Kalifornien i USA.
I dag är hon en av de absolut klarast lysande stjärnorna på fuskjägarhimlen. På sin blogg »Science integrity digest« skriver hon ofta om problematiska data och möjligt forskningsfusk.
Hon är också mycket aktiv på plattformen X (tidigare Twitter), där hon lägger upp kluriga bilder från vetenskapliga artiklar och utmanar sina mer än 145 000 följare att peka ut problemet. Det kan till exempel röra sig om att samma bild förekommer flera gånger men kanske har vänts upp och ned, eller att bara en del av en bild förstorats för att ge sken av att det rör sig om olika bilder.
Hon är dessutom mycket flitig på sajten Pubpeer, där vem som helst kan flagga problematiska artiklar – det kan till exempel handla om duplicerade bilder, kritik mot metoden eller om att hela artikeln är fabricerad. Varje dag flaggar Elisabeth Bik ett par artiklar där det är något som inte stämmer.
Sedan 2014 har hennes jakt resulterat i minst 1 069 återkallade artiklar och 1 008 rättelser.
Elisabeth Bik tycker emellertid inte att hennes »track record« är så bra som det borde vara.
– Majoriteten av de artiklar som jag flaggar dras tyvärr inte tillbaka. Jag tror inte att det beror på att jag har fel, utan på att tidskriftsredaktörer inte vill dra tillbaka eller rätta en artikel, eller kanske inte vet hur de ska göra det.
Elisabeth Bik har alltid haft en skarp blick. Hon har lätt att urskilja mönster och upprepningar, och när hon kommer till ett nytt ställe roar hon sig ofta med
att studera golvbrädor eller kakelplattor.
När de flesta tycker sig se två kakelplattor med helt olika mönster ser Elisabeth Bik snabbt att det i själva verket rör sig om samma mönster men att den ena plattan har vänts upp och ned. Samtidigt säger hon sig – något paradoxalt – vara usel på att känna igen ansikten.
Detektivarbetet började när hon råkade hitta en avhandling med felaktiga figurer. En av figurerna var uppochnedvänd, och det verkade ha gjorts med flit.
– Det gjorde mig väldigt arg. För mig handlar vetenskap om att hitta sanningen. Om du ljuger inom vetenskap så tycker jag att det går helt på tvärs mot etiken för vår forskarprofession. Jag drivs fortfarande av ilska.
Upptäckten väckte viljan att ta reda på hur vanligt det egentligen är med fel i bilder och andra problem i artiklar.
När hon 2016 systematiskt gick igenom drygt 20 000 artiklar inom det mikrobiologiska fältet kom hon fram till att ungefär 4 procent innehöll felaktiga bilder. I hälften av fallen, runt 2 procent, verkade det vara avsiktligt.
– Man kan så klart inte veta säkert, men man kan komma med en kvalificerad gissning, säger Elisabeth Bik.
I en uppföljning hittade hon felaktiga bilder i 6 procent av 960 artiklar som publicerats i en och samma tidskrift under en sjuårsperiod. Genom att extrapolera detta till de miljontals biomedicinska artiklar som publicerats under samma period kom hon fram till att 35 000 artiklar skulle kunna behöva återkallas.
2019 sa hon upp sig från sitt jobb för att ägna sig åt sitt detektivarbete på heltid.
– Nu för tiden får jag väldigt många tips. Om jag hittar något misstänkt i en artikel går jag vidare med andra artiklar av samma författare. Då dyker det ofta upp mer och mer. Varje tips leder till veckor av arbete. Jag har alltid mer arbete än jag klarar av.
Det brukar ta mellan 30 sekunder och fem minuter att gå igenom en artikel och upptäcka eventuella problem. I början förlitade hon sig enbart på det egna ögat, men sedan några år tar hon hjälp av en särskild mjukvara.
Elisabeth Bik har full förståelse för att man som fuskjägare eller visselblåsare väljer att dölja sin identitet, eftersom det kan vara riskabelt att öppet framföra kritik, inte minst för den som fortfarande är aktiv som forskare, och kanske särskilt om man är i ett tidigt skede av karriären.
För några år sedan fick hon själv lära sig den hårda vägen vad som kan hända. Det började när hon sågade en studie av den mäktiga franska mikrobiologiprofessorn och covidforskaren Didier Raoult på sin blogg.
Det var tidigt under pandemin, och Didier Raoult hade gjort sig vida känd som en ivrig förespråkare av att behandla covid-19 med en kombination av malaria-läkemedlet hydroxiklorokin och antibiotikumet azitromycin, baserat på en liten experimentell studie.
Elisabeth Bik påpekade att något verkade konstigt, att ofördelaktiga data utelämnats och att studiens tidslinje inte gick ihop.
Didier Raoult gick till hård motattack med både personangrepp och hot om rättsliga åtgärder. Elisabeth Bik fick också ta emot massor av hat på sociala medier, något som hon fortfarande märker av.
Det var en jobbig tid, men i stället för att låta sig nedslås valde hon att gräva ännu djupare och hittade problem med en rad andra av Raoults studier. Till skillnad från den första lilla experimentella studien har några av dem nu dragits tillbaka.
Samtidigt står det numera klart att förhoppningarna på hydroxiklorokin var ogrundade. Nyligen kom en annan forskargrupp fram till att uppåt 17 000 personer i sex länder kan ha dött efter behandling med hydroxiklorokin mot covid.
Trots de här erfarenheterna har Elisabeth Bik inga tankar på att själv börja jobba under pseudonym.
– Jag tycker att det är mer kraftfullt när jag postar under eget namn. Annars är det lätt att bli avfärdad som ett anonymt troll.
Elisabeth Bik konstaterar att AI-utvecklingen öppnar nya dörrar för den som vill fuska. Hon konstaterar också att den metod hon använder i dag inte är tillräcklig för att upptäcka om en bild är genererad med AI.
– Men om någon skulle ge mig ett sådant verktyg så skulle jag älska att jobba med det.
Med det sagt tror hon att tidskrifterna själva kommer att behöva stå allt mer för den huvudsakliga granskningen, redan när manusen skickas in. Trots det ser hon ingen risk för att bli utan jobb framöver.
– Det finns tillräckligt med gamla artiklar att granska. Och med gamla menar jag artiklar publicerade före förra året, innan utvecklingen av generativ AI kommit så långt, säger Elisabeth Bik.
Läs även:
Fuskjägare satte press på myndigheten
Kjell Asplund: »Det kommer att bli en fajt«
Andra fuskjägare
Elisabeth Bik mejlar en lista med ett 15-tal andra som ägnar sig åt att avslöja problematiska artiklar. Vissa är anonyma, andra inte. Här är några av dem.
»Cheshire«
Jobbar under pseudonym. Letar framför allt efter duplicerade bilder. Beskriver sig som lekman, utan vetenskaplig bakgrund men med ett öga för oegentligheter i bilder. Är mycket aktiv på sajten Pubpeer och på plattformen X (tidigare Twitter).
David Bimler, även känd som »Smut Clyde«
Psykolog från Nya Zeeland som numera har brutit sin anonymitet. Har upptäckt tusentals misstänkt fejkade artiklar, huvudsakligen från Kina, där samma bilder och data dyker upp gång på gång. Mycket aktiv på Pubpeer.
Morten Oksvold
Cancerforskare vid Oslo universitetssjukhus. Har upptäckt många artiklar som misstänks vara fabricerade. Har också avslöjat duplicerade bilder i många fall.
