»Vi har fått en andra chans i livet«

Spårvagnen har plingande lämnat färjeläget vid Saltholmen. Över gråa kobbar och skär ligger tunga moln, och envisa droppar letar sig innanför kragen. Sara Rizk slår upp sitt paraply och tar skydd i väntan på båten mot Donsö i Göteborgs södra skärgård. Doften av regn ger henne ibland flashbacks. I minnet tvingas hon återuppleva den blöta och tröstlösa vandringen i mörka skogar på vägen norrut genom Europa. Även om hennes resa från krigets Syrien i efterhand kan framstå som en solskenshistoria, en framgångssaga, har hindren på vägen varit många. 

– Det har inte varit lätt, men vi är väldigt stolta över vad vi har åstadkommit. Jag känner att vi har fått en andra chans i livet, och den vill vi inte slösa bort, säger Sara Rizk med en varm blick på Atiya Alzouby. 

För även fästmannen Atiya Alzouby har flytt från Syrien och har ett liknande bagage av erfarenheter, även om han kom till Sverige året före Sara Rizk. På olika håll pluggade de stenhårt för att komma in på läkarprogrammet. När Sara Rizk letade efter tips och råd på nätet om hur man söker en extrakurs i engelska för att höja sitt betyg maximalt fick hon svar från Atiya Alzouby, som då var mentor för nyanlända. Så inleddes deras vänskap, och när Sara Rizk behövde bostad i Göteborg vände han sig till sina egna hyresvärdar ute på Donsö och bad dem ta sig an en inneboende. Henrik Sjövall, professor i gastroenterologi, och hans fru Marie Sjövall är vana vid att öppna upp sitt hem för behövande och var snabba med att säga ja.

– Jag såg fram emot att få en bonusdotter. Jag är ju mamma till två pojkar, och då kan man ibland längta efter att hitta på saker ihop med en tjej, säger Marie Sjövall. 

Och en bonusdotter fick hon. Tillsammans med sina syriska skyddslingar har Henrik och Marie Sjövall åkt på utflykter, firat högtider och diskuterat medicin vid matbordet. När båten glider in och lägger till vid kajen är det därför med utsträckta armar de möts igen. 

– Välkomna! Ön är sig lik, eller hur? säger Henrik Sjövall i regnrusket.

Här ute på Donsö slet Sara Rizk och Atiya Alzouby med studierna tillsammans. Sent in på nätterna hukade de över böckerna och peppade varandra att kämpa på. Så småningom övergick vänskapen i förälskelse. I dag är de förlovade – till Marie Sjövalls stora glädje.

– Vi hade ju gått och hoppats att det skulle bli de två, de är ju en sådan »perfect match«! säger hon med

eftertryck. 

Att skaffa sig svenska vänner som utmanar en språkligt är förstås en uppenbar fördel för alla nyanlända. Men det har dessutom mer än en gång visat sig vara användbart att ha en professor till hands. Sara Rizk och Atiya Alzoubi har kunnat botanisera fritt i hans bibliotek, och även i kontakten med myndigheterna har professorstiteln underlättat. Ett exempel är när Sara Rizk, tre år efter ankomsten till Sverige, fick sitt efterlängtade antagningsbesked till läkarprogrammet och gjorde sig redo för uppropet. Då gick hennes tillfälliga uppehållstillstånd ut, och därmed ströks hennes namn automatiskt från listan över nya studenter. Men genom viss fingerfärdighet från Henrik Sjövall och ett mejl till handläggaren på Migrationsverket löste det sig.

– Jag har inte haft makt att ändra på saker och ting, men jag har vetat vilka knappar jag ska trycka på, säger han. 

– Jag fick nytt uppehållstillstånd två dagar efter Henriks mejl. I vanliga fall ligger handläggningstiden på minst en månad, säger Sara Rizk.  

Andra gånger har de allihop stångat sig blodiga i kontakterna med Migrationsverket. Ovissheten om huruvida Sara Rizk skulle få stanna i Sverige har varit tärande. För att kunna få ett permanent uppehållstillstånd tvingades hon avbryta sina studier och ta ett heltidsjobb som städare och barnpassare. Efter ett halvår kunde hon hoppa på programmet igen, men var hela tiden tvungen att jobba 75 procent parallellt med heltidsstudierna för att fortsätta nå upp till inkomstkravet. För Atiya Alzouby, som kom till Sverige tidigare, var processen enklare. 

– Men det var en väldigt stressig period för oss båda. Det är svårt att se den man älskar lida på det viset, säger han. 

Utan svenska som modersmål blev studierna förstås ännu mer krävande än för deras svenska studiekamrater. Själva gissar Sara Rizk och Atiya Alzouby att de har lagt ner dubbelt så mycket tid på att plugga, särskilt då de behövde översätta allting till arabiska i början för att förstå till fullo. Väl medvetna om hur svårt det kan vara att få en AT-plats har de under det senaste året tackat ja till så många jobbpass de har kunnat på Norra Älvsborgs sjukhus i Trollhättan. När de tog examen i januari i år stod det också klart att de hade lyckats knipa två av de 28 AT-platserna på sjukhuset, i konkurrens med 300 sökande. 

– Vi ville verkligen få AT-plats direkt efter examen. Så vi skrev på våra examensarbeten hela dagarna, för att sedan gå och jobba nattpass på akuten. Vi har slitit, säger Atiya Alzouby. 

– Men det har också varit väldigt roligt. Vi väntade så länge på att få börja plugga, så vi har haft bråttom, säger Sara Rizk. 

Henrik Sjövall var med när de tog examen och förevigade ceremonin med en talande bild av framtidens läkare.

– Där var väl ungefär åtta blondiner, och så två tredjedelar från Mellanöstern, skojar han. 

Bilden lade Henrik Sjövall ut i sociala medier, tillsammans med en kommentar om samhällets fixering vid överrepresentationen av invandrare i samband med skjutningar: »Här har vi överrepresentation i ett av de mest krävande programmen i det svenska utbildningsväsendet. Morgondagens läkarkår, till stor del driven av begåvade och hårt arbetade migranter!«

– Ni konkurrerar ut oss, era rackare. Vi är ungefär lika klyftiga, men ni jobbar mycket hårdare. Ni fick AT-tjänsterna i en mördande konkurrens, medan de svenska stjärnorna hamnar ute i »tjotahejti«, säger han glatt.

Sara Rizk är dock bekymrad av det skifte hon tycker sig se i attityden mot invandrare, och hon hör hur välutbildade vänner börjar fundera på att flytta till andra länder.

– Vi märker att det skrivs mycket mer negativt om personer som har en liknande bakgrund som vi nu för tiden. Så Atiya och jag känner att vi har en skyldighet att berätta vår historia, så att folk ser att vi är en resurs. Men egentligen är ju inte vår berättelse annorlunda än många andras, säger hon. 

Det har gått nästan på dagen tio år sedan Atiya Alzouby ensam kom till Sverige. Resten av familjen stannade i Turkiet, men eftersom läkarutbildningen där är stängd för syrier var Atiya Alzouby fast besluten att ta sig vidare. Sverige hade han hört gott om. Efter flera misslyckade försök att ta sig ombord på ett flygplan från Grekland med falskt pass kunde han till slut köpa sig en plats ombord på ett lastbilsflak.

– Vi hade blivit lovade att få mat och vatten under resans gång, men det enda som fanns var en halvliter vatten att dela med sju andra, säger han med mörk blick.

I 48 timmar låg han inklämd ovanpå varorna för att komma vidare norrut. 

För Sara Rizk, hennes mamma och småsystrar, gick flykten i stället över Balkan. Sara Rizk bar sin yngsta syster i veckor. En särdeles regnig natt på gränsen mellan Slovenien och Österrike kom en FN-buss och lämnade av mat och tält till familjerna. Men instruktionerna till tälten var skrivna på engelska. 

– Jag var den enda där som kunde språket, så jag var vaken hela natten och satte upp tält tillsammans med de andra. Det tog många timmar, och jag minns barnens skrik. Det var den värsta natten i mitt liv, säger Sara Rizk. 

Atiya Alzouby har svårt att riktigt greppa vilken resa de har gjort. Läkarexamen är i hamn, de håller på att renovera den nya lägenhet de har skaffat för att ha närmare till jobbet i Trollhättan, och om bara några dagar gör de sina första pass som AT-läkare. 

– När jag ser tillbaka på de här tio åren känns det helt otroligt att vi har tagit oss igenom det, säger han.  

Läs även:
Så många läkare i Sverige är födda i ett annat land