Vad är ett liv värt att leva?

När får man ta livet av sig? undrar psykiatriprofessorn Christian Rück i boken »Ett liv värt att leva«. Hur kommer det sig till exempel att assisterat självmord i många länder är accepterat och rentav ses som ett värdigt sätt att dö men att suicid inte gör det? Är det bara för att man anser att den som tar sitt eget liv lider av en botbar sjukdom? Vems är felet när någon suiciderar?

Med utgångspunkt från sin fasters suicid samt flera andra patientfall leder Rück oss genom dessa komplicerade och obekväma frågor. Boken vänder sig framför allt till en intresserad allmänhet och är nog en välkommen läsning för anhöriga till personer som tagit livet av sig. Den bör dock även intressera flertalet läkare.

I ett kapitel gås grunderna för en suicidriskbedömning igenom. Slutsatsen blir att det är oerhört svårt att förutsäga suicidrisken på längre sikt än bara några dagar – ett välbehövligt yttrande för skuldtyngda efterlevande. Rück öppnar även för att man kan »välja« att ta sitt liv och problematiserar alltså språkbruket som många inom suicidpreventionen avråder ifrån.

»Att en person väljer att suicidera betyder inte att valet behöver respekteras som i att det inte borde hindras. Men en sorts respekt för personens val innebär också att man inte bara ser det som ett psykologiskt misstag.« Denna syn har Örjan, som förlorat sin 18-årige son i självmord. Han menar att det av många betraktas som ett sätt att fly ansvaret, men det går ju lika bra att vända på det, hävdar han.

I ett annat kapitel diskuteras argumenten för och emot att självmord borde vara »tillåtet«. Där får vi också en intressant genomgång av hur synen på suicid förändrats genom historiens gång. Rück intervjuar flera högprofilerade psykiatrer som är delaktiga i läkarassisterad eutanasi. När ska man få bestämma att dö själv? Hur ska lagstiftningen se ut? Är det en form av paternalism att förvägra beslutskapabla människor rätten att dö? Rück håller inte med. Fallet Nathalie presenteras, en ung kvinna som beviljades dödshjälp men som under väntetiden lyckades förändra en hel del saker i sitt liv: framför allt verkar det som om hon lärde sig att skilja det väsentliga från det oväsentliga, och vikten av att stå upp för sig själv.

Metoden ASSIP (attempted suicide short intervention program) presenteras. Den går ut på att behandlaren tillsammans med den som nyligen försökt ta livet av sig försöker finna motivet för handlingen. Behandlaren träder tillbaka från expertrollen, patienten blir aktivare. Metoden har lovande resultat.

Ibland verkar utrymmet inte tillåta en fördjupning. Filosofen Poppers kritik av den aristoteliska världsbilden avhandlas på mindre än en sida. Jag hade också gärna velat veta lite mer om hur professor Rück kombinerar sin egen forskning kring genernas betydelse vid suicid med idén att ett öppet samtal om drivkrafter och livsberättelser kan sänka risken för ett nytt suicidförsök. Men det kommer kanske i nästa bok. Jag ser fram emot den.