Vad var det då som hände? För att börja från början så föddes Wilhelm Conrad Röntgen den 27 mars 1845 i Lennep i norra Tyskland, som son till handlanden Friedrich Conrad Röntgen och Charlotte Constanze Frowein. När sonen var i treårsåldern flyttade familjen till Apeldoorn i moderns hemland Nederländerna, där Röntgen lärde sig holländska.
Under skolgången kom han i klammeri med skolledningen på grund av en karikatyr av en lärare. Det var oklart vem som egentligen var skyldig, men Röntgen fick sluta i förtid, och utan avgångsbetyg hade han svårigheter att komma in på universitetet i Nederländerna. Han antogs till slut till en teknisk utbildning i Zürich, där han 1868 tog examen som maskinbyggnadsingenjör. Efter en period som assistent till August Kundt kunde han året därpå disputera vid universitetet i Zürich på en avhandling med titeln »Studien über Gase«. Röntgen följde Kundt till Würzburg som assistent och publicerade där sitt första vetenskapliga arbete i fysik.1872 gifte han sig med Anna Bertha Ludwig.
Eftersom han saknade examen från gymnasiet kunde han inte få anställning vid universitetet i Würzburg. Efter tillfälliga professurer i Stuttgart och Strassburg fick Röntgen slutligen en fast professur i Giessen 1879.
I slutet av 1888 fick han sin revansch,då han blev utnämnd till ordinarie professor i fysik vid universitetet i Würzburg. Han inrättade sig i det nybyggda fysikinstitutet, där han och familjen flyttade in i tjänstebostaden på översta våningen.
Det har diskuterats, och fortsätter att leda till upprörda diskussioner bland röntgenhistoriker, om Röntgen var en utmärkt fysiker eller en medelmåtta med mycket tur. Men man kan konstatera att Röntgen inte var den första att observera verkningarna av de osynliga »X-strålarna«; det hade många andra gjort flera år tidigare. Röntgen var inte heller först med att experimentera med katodstrålerör och elektricitet, det hade bland andra Philipp Lenard gjort. Men Röntgen var den första att inse att det han såg var något hittills okänt, och han var den första att utforska fenomenet grundligt och inse vilken stor upptäckt det handlade om.
Det var på fredagskvällen den 8 november 1895 (ett berömt datum i röntgenkretsar) som han höll på att avsluta veckans experimenterande med katodstrålerör. Experimentet han höll på med hade av olika anledningar krävt att han inneslöt röret i tjock svart kartong och att laboratoriet var helt mörklagt. När han slog på strömmen från Ruhmkorffs induktionsspole till Crookes–Hittorf-röret såg han en svag fluorescens från en skärm belagd med bariumplatinocyanid på arbetsbänken intill.
Eftersom inget ljus kunde tränga ut från katodstråleröret var detta ett märkligt fenomen. Fluorescensen uppträdde även på mycket längre avstånd från röret och hindrades uppenbarligen inte av kartongen. Strålningen från röret kunde också passera föremål som böcker, träskivor och till och med den mänskliga handen när den hölls i vägen för strålen.
Röntgen, som insåg att detta var något nytt och märkligt, låste i praktiken in sig på sitt laboratorium de följande veckorna. Han åt och sov där och utforskade det nya fenomenet grundligt.
Mot slutet av december hade han klarlagt i stort sett alla fysikaliska principer som gällde för strålarna. Han sammanfattade allt i ett manuskript, som han planerade att föredra på nästa möte i det fysikaliska sällskapet i Würzburg den 23 januari 1896. Han lämnade in sitt manuskript den 28 december. Styrelsen för sällskapet insåg omedelbart att detta var en fantastisk upptäckt som skulle publiceras omedelbart och beslöt, helt emot de normala rutinerna, att låta trycka manuskriptet med titeln »Über eine neue Art von Strahlen« så fort som möjligt. Redan på nyårsdagen fick Röntgen ett korrektur. Han beslöt då att sända sin uppsats tillsammans med en uppsättning kopior av röntgenbilder till sina vetenskapliga vänner och bekanta i Europa samma dag.
Redan på lördagen den 4 januari 1896 kunde därför professor Emil Warburg i Berlin visa upp Röntgens bilder och berätta för allmänheten om upptäckten. Ännu viktigare för nyhetens spridning var att även professor Franz Exner i Wien hade fått en nyårshälsning. Han hade för vana att ha något av ett öppet hus för sina bekanta på lördagskvällarna, och kunde även han visa upp Röntgens manuskript och bilder. Inte minst bilden på Bertha Röntgens hand, tagen den 22 december 1895, väckte stor uppmärksamhet. Den unge professor Ernst Lecher, som nyss efterträtt Ernst Mach som professor i fysik i Prag, bad att få låna bilderna och manuskriptet och visa upp dem för sin far. Fadern, Zacharias Lecher, var redaktör för dagstidningen Die Presse i Wien, som ges ut än i dag. Som gammal journalist kunde han lukta sig till en stor nyhet och såg till att snabbt skriva en blomstrande artikel och möblera om på förstasidan så att nyheten kom att publiceras där redan nästa dag, söndagen den 5 januari.
Sonen, professorn i fysik, var nog inte helt nöjd med den vetenskapliga stringensen. Redan två dagar senare (trettondagen, den 6 januari var tidningsfri helgdag) kom en kompletterande artikel med djupare vetenskapliga förklaringar till de nya strålarna. Bitvis innehöll den rena citat från Röntgens manuskript, säkerligen med bidrag till författandet från sonen.
Nyheten om »X-strålarna«, som nu var ute och telegraferades över världen från London den 6 januari, togs omedelbart upp i dagstidningar över hela jorden.
I Sverige hade Svenska Dagbladet en kort artikel om nyheten den 10 januari, endast 14 dagar efter det att Röntgen lämnade in sitt manuskript, som ännu inte publicerats. Fysiker med tillgång till lämplig apparatur började överallt att experimentera och framställa nya röntgenbilder. I Sverige togs de första röntgenbilderna av laborator Hjalmar Öhrwall i Uppsala i februari 1896. Metallföremål, avdödade grodor, möss och fiskar avbildades, liksom även professor Fritiof Holmgrens hand med en exponeringstid på en timme. Samtidigt tog Thor Stenbeck röntgenbilder av ett träetui med kirurgiska instrument.
Under de kommande åren var läkarna Thor Stenbeck och Tage Sjögren i Stockholm och Ivar Bagge i Göteborg de första medicinska pionjärerna att kliniskt utnyttja röntgendiagnostik.
Wilhelm Conrad Röntgen var i grunden en skygg person som inte trivdes med uppmärksamheten utan ville sköta sina experiment i laboratoriet eller resa och vandra i Alperna. För sin epokgörande upptäckt tilldelades han 1901 det första Nobelpriset i fysik. Trots att han uppskattade vandringar och resor i Alperna och Italien våndades han inför resan till Nobelprisceremonin i Stockholm under den kyliga vintern. Till slut tog han sig med tåg till Sassnitz och vidare med båt till Trelleborg. I ett brev, som han skrev på hotellet i Malmö hem till hustrun Bertha, beskrev han den fruktansvärda båtresan i hårt väder. Väl i Stockholm höll han inget Nobelanförande, som Nobelkommittén önskade; det skulle han skicka senare och eventuellt återvända och hålla vid ett annat tillfälle. En lång korrespondens med Svante Arrhenius, beskriven av Folke Knutsson i Acta Radiologica 1969, avslöjar svårigheterna för Röntgen att åstadkomma ett anförande. Till slut tycks Nobelkommittén ha gett upp, för inget anförande blev någonsin av.
Vid tiden för Nobelpriset hade Röntgen blivit professor i München och kom att stanna där under resten av sitt yrkesliv. Han donerade prissumman till vetenskaplig forskning i Würzburg. Trots alla hedersbetygelser tycks han aldrig ha hållit något ytterligare offentligt anförande om sin upptäckt efter det första föredraget den 23 januari 1896.
Mot slutet av sitt liv drabbades Röntgen av personlig konkurs under hyperinflationen i Weimarrepubliken efter första världskriget. Han dog av kolorektal cancer den 10 februari 1923. I sitt testamente föreskrev han att alla hans brev och handlingar skulle brännas, vilket också skedde. Därför finns ytterst få dokument bevarade som beskriver omständigheterna kring hans upptäckt och kring hans övriga, på intet sätt betydelselösa, forskning. Nobelprisdiplomet finns bevarat i München, och merparten av de övriga handlingarna som finns bevarade har donerats till Deutsches Röntgengesellschaft och förvaras i Deutsches Röntgen-Museum som inrättats i en byggnad några hundra meter från Röntgens födelsehem i Lennep.
För den röntgenhistoriskt intresserade är Deutsches Röntgen-Museum en fantastisk plats att besöka. Remscheid-Lennep är beläget 1 km norr om motorvägen A1, norr om Düsseldorf. Utöver ett stort arkiv, med bland annat handlingar från tiden för Röntgens upptäckt, finns ett museum som huvudsakligen innehåller röntgenapparatur. Bland mycket annat finns en uppställning av ett laboratorium som det Röntgen använde, den första kliniska datortomografen från 1973 till hypermoderna röntgenrör som använder nanorörteknologi och möjliggör datortomografi utan roterande rör och detektorer.
Röntgens insikt om att han hade att göra med en helt ny typ av strålar har lett till en revolution inom medicinen med bilddiagnostik av kroppens inre, där röntgenstrålarna kompletterats med nuklearmedicinska metoder, ultraljudsundersökning, datortomografi och magnetkamera. Denna revolution i bilddiagnostik pågår ännu i dag.
