Yogaklasserna startade efter årsskiftet på Eva Karlssons initiativ.
– Jag var på en månadslång yogautbildning i Indien i höstas tillsammans med min dotter. Det var helt fantastiskt. Mot slutet av månaden kände jag: Det här vore ju jätteroligt att kunna ta med hem och leda en kurs för kvinnor med spridd bröstcancer.
Så blev det också, efter att chefen på Capio S:t Göran gjorde tummen upp till idén. Vid varje tillfälle deltar omkring tio kvinnor, men det är inte samma gäng varje gång. Ibland måste någon ställa in i sista sekund på grund av måendet. Däremot dyker de flesta upp regelbundet. Några av dem är hennes patienter. Men under yogapassen är hon inte läkaren Eva, utan yogaläraren.
Har du hållit i yogaklasser förut?
– Nej, jag blev certifierad lärare på kursen i höstas. Jag hade bara sysslat med det privat tidigare.
Yoga har varit efterlängtat bland patienterna. När Läkartidningen är på plats berättar flera av kvinnorna vad yogan betyder för dem, men de flesta väljer att inte synas med sina namn i artikeln.
– Den här typen av aktivitet har efterfrågats. Och det är ju tyvärr så att kvinnor med spridd bröstcancer inte får lika mycket rehab som de med botbar cancer får, konstaterar Eva Karlsson.
En av deltagarna är smärtsamt medveten om det. Hon är tidig till kursen och sitter på en bänk utanför salen, redo med yogamatta och vattenflaska.
– Jag har varit på rehab genom Cancerrehabfonden förut, men med spridd cancer är det svårt att få komma med.
Det är synd, tycker hon. Därför var det välkommet med yogapassen en gång i veckan, som blivit ett skönt avbrott från vardagen och tankarna som snurrar.
– Det här är bra. Och det är tuffare än förväntat. Sist jag var här trodde jag faktiskt att jag hade en knöl i bröstet, men det var bara träningsvärk.
Hon ser fram emot att sträcka ut – och få mer träningsvärk.
– Man sitter ju annars som en påse nötter, säger hon och skrattar.
Bättre kommer hon att må efteråt. Det är hon säker på, då yogan har en avslappande effekt. Det intygar en annan kvinna, även hon i god tid till passet.
– Det här minskar min ångest. Jag känner mig lugnare efteråt.
Klockan slår tre och nio kvinnor, alla med diagnosen spridd bröstcancer, rullar ut egna eller lånade mattor i den stora gympasalen, som rymmer alla möjliga rehab-redskap för patienter på sjukhuset.
Eva Karlsson sätter sig i skräddarställning, ler och sätter i gång en lugn spellista på den bärbara högtalaren.
– Vi börjar med att »tona in« lite grann, vara här och nu. Vi blundar och tar några djupa andetag.
Gruppen gör som hon säger, och deltagarna får veta att dagens pass blir lite av en blandning mellan yogastilarna »hatha« och »vinyasa«.
– Och om man behöver pausa för att man blir yr eller trött är det bara att göra det, betonar hon flera gånger under passets gång.
Det är viktigt att lyssna på kroppen. För att bli extra närvarande och för att förstå kroppens signaler ligger mycket fokus på andning, särskilt mot slutet av passet. Eva Karlsson instruerar deltagarna att andas in och ut, i ett högt men kontrollerat tempo, samtidigt som de gör rörelser med axlarna. Hela salen flåsar häftigt, nästan hetsigt.
Det tycks ha en inverkan. En av kvinnorna, Susanne Åberg Hoppe, gråter en skvätt mot slutet. Då har Eva Karlsson även hunnit gå runt i rummet till var och en, masserat lite lätt på axlar och huvuden. Kvinnan som grät gjorde det på grund av en väldigt speciell upplevelse.
– Efter att vi hade de här intensiva andningsövningarna kändes det som att tumören i mitt vänstra bröst försvann genom ryggen. Det var som om något släppte, säger Susanne Åberg Hoppe.
Hon är glad att Eva Karlsson inte är som hon upplever att läkare generellt kan vara: enbart fokuserade på det medicinska.
– Jag skrev till S:t Göran flera gånger att vi med spridd bröstcancer måste ha något sådant som yoga, meditation eller avslappning av något slag. Inte bara gympan, säger Susanne Åberg Hoppe.
En annan nickar instämmande och säger:
– När jag var på sjukgymnastik var det för mycket hopp och skutt. Detta är mjukare och känns bättre.
Eva Karlsson iakttar deltagarnas spontana reflektioner, ler och märker hur gemenskapen i gruppen känns trygg och tillåtande. Själv tror hon att det beror på att kvinnorna befinner sig i samma situation: de har alla en cancer som inte går att bota.
– Under de här passen får de fokusera på annat än sin cancer. När man har en spridd sjukdom lever man med den ständiga oron för vad som ska komma sedan. »När blir jag sämre?« är vanligt att undra. Men vi kan inte kontrollera framtiden och vi kan inte heller kontrollera det som har varit. Däremot kan vi vara här och nu.
Förutom bröstonkolog är du även psykiater – tror du att det har någon betydelse att du ser det själsliga behovet också, och inte bara det medicinska?
– Det är klart att jag har ett intresse av det, att se den delen hos patienter. Det påverkar nog i den riktningen att jag tycker att det är viktigt att se den större helheten, snarare än bara vad den rent medicinska behandlingen kan göra. Jag är kanske mer öppen för att diskutera hur annat också kan påverka patienterna.
Klockan har slagit kvart över fyra och de nio deltagarna lämnar salen, mjukare i kropparna än förut. Yogapassen kommer att fortsätta stå på schemat även under sommaren. Säkert längre än så, tror Eva Karlsson.
Hur får du ihop din arbetsdag som bröstonkolog?
– Jag gör det här på min administrativa tid, men det går bra. Yogan ger energi, säger Eva Karlsson och ler.
