Sjöman förde smittkoppor till Stockholm

Den 28 februari 1963 mönstrade en svensk sjöman av i Derby, Australien. Han lämnade landet med flyg den 22 mars, och efter mellanlandningar i Asien anlände han till Stockholm den 24 mars. Den 6 april insjuknade han med feber, och efter ett par dagar tillkom blåsor på kroppen. Eftersom han inte kände sig särskilt dålig tog han ingen större notis om symtomen och sökte inte sjukvård. Intet ont anande var han det första smittkoppsfallet i Sverige sedan 1932. Smittan gav upphov till en epidemi i Stockholm med 27 fall, varav fyra dödsfall. 

Smittkoppor är kända sedan flera tusen år tillbaka och fanns bland annat i Kina och Nordafrika redan tusen år före Kristus. 

Epidemier förekom under 1000-talet i Mellanöstern och Medelhavsländerna, där bland annat korstågen bidrog till en hög smittspridning. Sverige härjades av omfattande epidemier framför allt under 1700-talet, och under den senare hälften av seklet beräknades att nära 300 000 personer, varav många barn, dog av infektionen, vilket motsvarade cirka 10 procent av landets befolkning. I hela Europa har antalet dödsfall på grund av smittkoppor under 1700-talet uppskattats till 60 miljoner. Den sista epidemin i Europa inträffade 1972 i forna Jugoslavien, då 175 personer insjuknade och 35 dog. Den sista epidemin i Sverige före 1963 drabbade år 1932 Malmö med 13 smittade och ett dödsfall.

Genom övervakning av fall, tidig upptäckt av utbrott och omfattande vaccinationskampanjer kunde WHO 1980 förklara sjukdomen utrotad. Det sista fallet inträffade i Somalia 1977. Det var första gången en infektionssjukdom kunnat utrotas. I dag finns smittkoppsvirus bevarat i två laboratorier i världen, ett i USA och ett i Ryssland, under insyn av WHO.

Tiden från smitta till insjuknande var vanligen 12–14 dagar. Symtomen började som en influensa med feber, frossa och värk i kroppen. Efter några dagar uppkom blåsor som tämligen snabbt spreds över kroppen och fylldes med var. Blåsorna övergick så småningom till krustor och efterlämnade fula koppärr. Ärr på ögats hornhinna kunde leda till blindhet. Sjukdomen komplicerades ofta av lunginflammation, hjärninflammation och svåra hudinfektioner utgående från blåsorna. I de svåraste fallen tillstötte blödningar i hud och slemhinnor. Dödligheten uppgick till 20–30 procent, men kunde vara betydligt högre, framför allt hos barn. Infektionen kunde i inledningsskedet förväxlas med de betydligt vanligare och lindriga vattkopporna, vilket utgjorde en gnagande oro för den ovane infektionsläkaren som försökte ställa rätt diagnos.

Hur skedde då spridningen av smittkoppor i Stockholm 1963, och vilka blev konsekvenserna för individer, sjukvård och samhälle? Sjömannen som rest från Australien till Sverige och insjuknade den 6 april blev det första fallet. Han smittades troligen vid någon av mellanlandningarna i Asien. Först senare, när nya fall konstaterats, ställdes diagnosen på honom. Han bodde efter ankomsten till Stockholm hos sin mormor och träffade där också sin fästmö, hennes syster och en hemsamarit som dagligen besökte mormodern. Den 18 april insjuknade hemsamariten med feber och hudblödningar och avled senare på Södersjukhuset utan att man kunnat ställa en säker diagnos. Någon dag senare insjuknade mormodern med feber och hudutslag och behandlades elva dagar på Roslagstulls sjukhus (Stockholms dåvarande epidemisjukhus) för misstänkta vattkoppor. Ungefär samtidigt insjuknade fästmön och hennes syster, båda med relativt lindriga symtom. 

Först i början av maj, när två anhöriga till hemsamariten som avlidit intagits på Danderyds respektive Roslagstulls sjukhus med feber och utslag, misstänktes smittkoppor, och diagnosen kunde verifieras genom provtagning den 13 maj. Sjukdomen hade då redan hunnit spridas i tre led. Sammantaget insjuknade under perioden 6 april till 6 juli 27 personer, var­av fyra avled, alla ovaccinerade. Samtliga sjuka hade smittats inom familje- och vänkrets eller inom vården bland personal och medpatienter. Smitta hade även skett via svepning av en avliden, handhavande av tvätt och avfall från patienter och transport av mat från Roslagstulls sjukhus till ett närliggande mentalsjukhus. Ett exempel på den höga smittsamheten var att en person smittades bara av att ha vistats i samma trappuppgång som en sjuk individ. 

Epidemin medförde stora konsekvenser för sjukvården och även för samhället i stort. De sjuka behövde vård, och extensiva åtgärder blev nödvändiga för att hindra fortsatt smittspridning såväl inom som utanför sjukhusen. Fem sjukhus hade haft patienter med smittkoppor, och de preventiva insatserna blev omfattande: intagningsstopp, besöksförbud, isolering av sjuka, isolering av kontakter som bedömdes ha varit exponerade för smitta och som saknade fullgott vaccinationsskydd, desinfektion av mottagningar och avdelningar och en omfattande vaccinationsverksamhet. Det gigantiska smittskyddsarbetet organiserades och utfördes under ledning av dåvarande statsepidemiolog Bo Zetterberg med representanter från infektionssjukhusen, laboratorierna, hälsovårdsnämnd och länsläkare samt epidemiologisk och virologisk expertis. En telefoncentral upprättades för förfrågningar från allmänheten.

Den 19 maj fick hela Södersjukhuset stängas, och återöppnades inte förrän den 1 juni. Angelägna sjukdomsfall omfördelades till de övriga Stockholmssjukhusen, och rumskamrater till smittade isolerades på Roslagstulls sjukhus, som vid denna tid hade 450 bäddar. Vården av de smittkoppssjuka innebar rigorösa försiktighetsåtgärder för personalen. Innan man gick in i sjukrummet byttes alla kläder mot skyddsutrustning inkluderande rock, skor, munskydd och hands­kar. Efter besöket byttes kläder igen, och en grundlig dusch inklusive hårtvätt genomfördes. Man installerade också laboratorieverksamhet inom den särskilda »smittkopps­enheten«, där blodprov kunde analyseras och EKG och röntgen utföras. Avdelningen blev på detta sätt en egen fungerande enhet inom det stora sjukhuset. 

Ett stort antal exponerade kontakter bland vårdpersonal, medpatienter och anhöriga till sjuka kunde spåras, vaccineras och isoleras under den långa inkubationstiden. Detta innebar att lokaler fick frigöras för att kunna inhysa misstänkt smittade individer. Isoleringsavdelningar för kontakter upprättades inom sjukhusen, och konvalescenthem och skolor fick utrymmas. Isolering i hemmet tilläts bara om risken för smitta bedömdes som mycket låg. 

Sammantaget fick cirka 3 000 kontakter till sjuka individer isoleras under drygt två veckor, och eventuella symtom regis­trerades. Om tecken på sjukdom noterades fördes individen omedelbart till någon av de två infektionsenheterna på Roslagstulls sjukhus och Danderyds sjukhus. På Roslagstulls sjukhus, där två patienter intagits innan diagnosen blev känd, hade flera läkarstudenter deltagit i vården. En isoleringsenhet för dessa upprättades och kallades skämtsamt för Värdshuset Koppan. 

Sist men inte minst genomfördes den kanske viktigaste preventiva åtgärden, vaccination av i första hand all vårdpersonal och deras anhöriga, patienter som kunde ha exponerats för smitta på de olika sjukhusen och samtliga övriga kontakter. Socialstyrelsen upprättade även planer för massvaccination av den breda allmänheten, som via medierna uppmanades att vaccinera sig på ett antal inrättade vaccinationscentraler. Man beräknade att cirka 420 000 individer i Stockholmsområdet vaccinerades under epidemin. 

Smittkoppsepidemin i Stockholm hann spridas i tre led innan diagnosen kunde fastställas nära 6 veckor efter det förs­ta sjukdomsfallet. Tack vare ett gediget smittskyddsarbete med isolering av sjuka, spårning och isolering av exponerade kontakter och vaccination kunde epidemin så småningom brytas och staden förklaras smittfri den 5 augusti. 

Utbrott av smittsamma sjukdomar kommer ofta plötsligt och visar på sjukvårdens och samhällets sårbarhet. En robust smittskyddsorganisation, tillräcklig kapacitet på sjukhusen och definierad ansvarsfördelning mellan olika aktörer är avgörande för att möta nya epidemier.