Korten på bordet då Spur granskar

Klockan är strax efter 8.00 på morgonen när Anders Lind och Jan Cedergren kliver in genom entrédörrarna till reumatologmottagningen på Skaraborgs sjukhus i Skövde. De är väntade och visas in i ett ljust konferensrum med whiteboard-tavlor och en uppsjö av olika sorters kontorsstolar. Det är deras hem för dagen.

– Det brukar vara så att de sätter oss på ett kontor så att vi inte ska sprida så mycket oro, säger Jan Cedergren.

De är här i dag med ett uppdrag: att granska mottagningens ST-utbildning enligt den så kallade Spur-modellen. Den går ut på att läkarprofessionen själv kvalitetsgranskar läkarnas olika specialistutbildningar. Bakom uppdraget står Lipus (Läkarnas institut för professionell utveckling i sjukvården), som tillhandahåller tjänsten. 

Anders Lind är själv överläkare i reumatologi vid Gävle sjukhus, och Jan Cedergren är överläkare och medicinskt ledningsansvarig vid reumatologiska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping. 

Den sistnämnde gjorde faktiskt sin första Spur-inspektion just här, för sju år sedan.

– Det är lite roligt, jag är tillbaka på brottsplatsen, kan man säga.

Han brukar göra runt tre inspektioner varje år, medan Anders Lind, som har varit inspektör i lite mer än två år, brukar göra ett par.

Det finns nästan 480 aktiva Spur-inspektörer i dag, uppdelade på de olika specialitetsgrupperna. I reumatologigruppen är de sex inspektörer utspridda över landet. Merparten är eller har själva varit studierektorer med ansvar för ST-läkare. 

– Man bör ha ett intresse för utbildning för att hålla på med det här, säger Jan Cedergren.

De går igenom planen för dagen. Inspektionerna följer ett ganska standardiserat upplägg: det är intervjuer med chefer, studierektor, handledare och ST-läkare och det är en rundtur, där man tittar på lokaler och utrustning, kontorsförhållanden och saker som datorer och databaser.

Mycket arbete har redan skett över mejl. Mottagningen har skickat över efterfrågade dokument, och alla berörda har svarat på frågor. Resultatet sitter i en svart pärm som Jan Cedergren tagit fram ur sin ryggsäck. 

– Här har vi också vår checklista. Det är det huvudsakliga instrumentet för granskningen. Den innehåller alla punkter som ska gås igenom, säger han och bläddrar i pappren.

Ett intervjuschema har också förberetts. Eftersom det bara finns en ST-läkare på mottagningen har inspektörerna även bett om att få intervjua en läkare som ganska nyligen blivit färdig specialist och hans tidigare handledare. 

Men först ut är cheferna: enhetschefen Ulrika Almgren och studierektorn Anna Lena Jernstedt, som sticker in huvudet genom dörren för att säga att det finns frukost serverad. 

– Det gäller att hålla inspektörerna på gott humör, skojar Jan Cedergren. 

Ett långbord är uppdukat i ett annat konferensrum. I kön till kaffeapparaten samtalar Anders Lind kort med en av läkarna på mottagningen som han känner sedan tidigare. 

– Det blir lite annorlunda när man kommer i den här rollen, säger han medan kaffet blir klart. 

Inspektörerna är vana vid att stämningen kan bli lite spänd när de kommer ut på besök. 

– Generellt finns det en viss anspänningsnivå, skulle jag säga, framför allt hos studierektorer och chefer. De tycker att det är lite olustigt. Det kan man förstå. För en del går det lite i affekt. Det är inget ovanligt. Folk kan bli upprörda, säger Jan Cedergren.

– Ja, det har vi sett på lite olika ställen, att det blir lite av en konflikt. Det är ju en granskning, och den är ju inte fritt vald heller, säger Anders Lind.

När smörgåsarna är uppätna är det dags att sätta i gång. Enhetschef Ulrika Almgren och Anna Lena Jernstedt, överläkare och studierektor, tar plats vid bordet. De börjar med att gå igenom de inskickade dokumenten och söka efter några som saknas. Anna Lena Jernstedt springer och hämtar sin dator. 

Inspektörerna betar av fråga efter fråga. Finns det handledarmanual? Finns skriftliga riktlinjer för hur ST ska genomföras? Görs det någon interngranskning? Handledarkurser? Ledarskapsutbildningar? 

Jan Cedergren bläddrar i papperen.

– I protokollet från 2017 fanns det som en förbättringspotential att studierektorn behövde en uppdragsbeskrivning och schemalagd tid för sitt uppdrag. Hur ser det ut nu?

– Det har vi ordnat, säger Ulrika Almgren.

En punkt som inspektörerna intresserar sig för och vill veta mer om är hur mycket jourtjänstgöring ST-läkaren gör. Det visar sig att hon går mer jour än vad som är brukligt. Bakgrunden är den stora omställningen det innebar att en av akutmottagningarna på Skaraborgs sjukhus nyligen stängdes, förklarar Ulrika Almgren.

– Ska vi ta en rundtur nu? Jag behöver sträcka lite på benen, säger Jan Cedergren när frågorna börjar sina. 

Anna Lena Jernstedt visar runt i lokalerna. Inspektörerna tittar på kontor och mottagningsrum och på utrustningen. 

– Vid den förra granskningen konstaterades att ni behövde fler ultraljudsapparater. Hur ser det ut nu? frågar Jan Cedergren.

Efter rundturen bockar de av två intervjuer på raken, med för detta ST-läkaren Daniel Glinatsi, som får svara på frågor om sin ST-tid på mottagningen, och med hans tidigare handledare, överläkaren Karin Svensson. Intervjuerna med dem syftar till att få lite mer kött på benen i bedömningen, säger Jan Cedergren.

När förmiddagens intervjuer är klara är det dags för en välbehövlig lunchpaus i sjukhusets restaurang. Granskningsdagarna blir ofta väldigt intensiva.

– Det är ganska ansträngande att sitta med intervjuer så länge. Men det är väldigt kul att komma ut och titta på andra verksamheter. Jag tycker att jag lär mig saker nästan varje gång: små detaljer eller smarta idéer, säger Jan Cedergren.

Anders Lind instämmer. 

– Det känns också som ett viktigt uppdrag. Våra rapporter kan vara ett väldigt bra verktyg för att faktiskt förändra saker i verksamheten.

De berättar att det varierar hur stort genomslag deras granskningar får.

– Jag har varit med om granskningar där man genomfört ett antal stora förändringar med hänvisning till rapporten. Men ibland blir det som att man skriver en handlingsplan och så händer det inte så mycket mer, säger Jan Cedergren.

– Sedan har vi också »Spur-effekten«. Då får granskningen inte bara genomslag efteråt utan även innan. När det är ett år eller halvår kvar till granskning börjar man titta igenom så att man har det man behöver. Det är Spur-effekten, säger Anders Lind. 

Efter lunchen tar de plats i konferensrummet igen. Nästa punkt på listan är dagens kanske viktigaste intervju, den med mottagningens enda ST-läkare, Cecilia Rosenlind. 

– Att hon är ensam sätter lite större press på henne att våga lyfta fram eventuella problem, säger Anders Lind och fortsätter: 

– Vanligtvis finns det runt 3–4 ST-läkare. Då blir det lite mer anonymt, och man kan lyfta saker mer som en grupp. 

– Så här blir det lite mer avslöjande, så klart. Det gäller att skapa en miljö där de känner att vi gör det här för deras skull, för att de ska få en bättre utbildning, säger Jan Cedergren.

Strax därefter knackar Cecilia Rosenlind på dörren. Hon tar plats på andra sidan bordet, och efter en kort presentation börjar inspektörerna ställa frågor. De handlar om saker som vilken återkoppling hon får, hur hennes individuella utvecklingsplan efterföljs och om den reviderats. 

– Har du skrivit några prov? Har du gjort »sit-ins«? Har du fått träna på ledarskap?

Cecilia Rosenlind svarar tålmodigt på alla frågor. När de börjar bli klara säger hon:

– Jag trivs jättebra på reumamottagningen. Det vill jag verkligen säga.

Efteråt, medan inspektörerna intervjuar hennes handledare Joaquin Llopis Soler, pustar Cecilia Rosenlind ut. Hon beskriver situationen att bli utfrågad som »lite stressig«. 

– Det känns viktigt att man ger en riktig och rättvis bild. Men det kändes bra, de var väldigt snälla, säger hon och fortsätter: 

– Det känns jättefint att det finns en struktur för att man vill att utbildningen ska bli bättre. Det är bra att få »input«, särskilt när man är en liten klinik med en ST-läkare. Det blir värdefullt. 

När dagens sista intervju är klar är det dags för Anders Lind och Jan Cedergren att diskutera sina slutsatser. De har nu ett par veckor på sig att sätta sin bedömning på pränt. 

Graderingen som göra är A–D, där A är bäst följsamhet till föreskrift, och sätts i åtta olika kategorier, som »Medarbetarstab och interna kompetenser«, »Lokaler och utrustning«, »Tjänstgöringens upplägg« och »Handledning och kompetensbedömning«.

D delas ut när inspektörerna funnit att man i någon bedömningskategori inte alls efterföljt Socialstyrelsens föreskrifter.

– En föreskrift är inte förhandlingsbar. Har man missat en sådan är det allvarligt, hur bra man än är på andra saker, säger Anders Lind.

Den som fått underkänt på någon punkt får två månader på sig att skriva en handlingsplan för hur bristerna ska åtgärdas. Den ska sedan skickas tillbaka till Spur och godkännas. 

– Om vi då tycker att den är okej ändras betyget från underkänt till lägsta godkännande, säger Jan Cedergren.

Slutrapporten kommer först att skickas till reumatologmottagningen för faktakoll, och senare kommer den att finnas tillgänglig för alla på Lipus hemsida. 

Men redan i dag, innan inspektörerna vänder hemåt, kommer reumatologmottagningen att få en första dragning, säger Jan Cedergren.

– Vi kommer att ha en första kort muntlig sammanfattning i dag, av våra första intryck. De brukar vara väldigt nyfikna på hur det har gått.