Våren står och väger, håller redan på att slå över i sommar. Karin Pettersson borrar ner näsan i en klase syrener i ett buskage nedanför bostadsrättsföreningens innergård. Tantolundens kolonilotter i Stockholm, och Årstaviken som anas strax nedanför, gör scenen nästan överdrivet ljuv och står i bjärt kontrast till de senaste månadernas turbulens. Om Karin Petterssons namn inte klingade bekant förut så gör det definitivt det nu. Sedan hon fick sparken från sitt jobb som förlossningschef på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge i mars har det skrivits spaltmeter om anklagelserna emot henne – men ännu mer om det massiva stöd som hon har fått från kollegor och medarbetare. Att hon ska ha agerat grovt illojalt och därför avskedats har mötts med ilska och bestörtning från kollegor runt om i landet. Efter att Karin Pettersson fick lämna in sitt passerkort var det som om något lossnade. Allsköns kritik vällde fram. Karolinska universitetssjukhuset har kallats för ett skräckvälde, där man silar mygg och sväljer kameler. En röst har dock saknats i debatten: Karin Pettersson själv.
– Jag tackade nej till alla intervjuer i tre månader. Så här i efterhand var det bra, för det var en omtumlande period och jag visste inte riktigt vart allt skulle ta vägen. Men när de fackliga förhandlingarna drog ut på tiden och jag insåg att jag inte skulle få något snabbt besked kände jag att jag kunde sammanfatta både för mig själv och för er hur jag ser på det som har hänt, säger hon.
De första signalerna om att något inte stod rätt till på jobbet kom i december förra året, när Karin Pettersson uppmanades av verksamhetschefen att mejla över en lista över sina bisysslor till sjukhusets rättskansli, trots att uppgifterna redan ska ha varit inlagda i systemet. Månaderna gick utan någon återkoppling på mejlet, och Karin Pettersson glömde bort det hela – ända till den 12 februari, då hon mitt under pågående mottagning blev uppringd av temachefen Per Mattssons sekreterare. Karin Pettersson skulle infinna sig på rättskansliet dagen därpå, fick hon höra.
– Jag hade ingen aning om vem jag skulle träffa där eller vad mötet gällde.
I rummet väntade en representant från HR-avdelningen och två advokater. Mötet var kort. Två dokument lämnades över, ett besked om omedelbar avstängning och ett varsel om avsked. Eftersom Karin Pettersson inte längre kom in i e-postsystemet bad hon om att få hjälp av HR med att lägga in ett autosvar så att studenter, doktorander och andra som kontaktade henne inte skulle hamna i limbo. Det gick inte.
En tid senare fick hon även ta del av den utredning som en advokatbyrå kopplats in för att göra. Bollen hade satts i rullning av tips från medarbetare, som gjorde gällande att Karin Pettersson ofta var borta från arbetet och inte gick att nå. Utredningen visade bland annat att Karin Pettersson hade flera bisysslor som inte var anmälda, att föreläsningsarvoden som skulle ha gått till sjukhuset i stället gått till hennes privata konto och att hon i stor utsträckning skickat privata mejl från sin jobbadress.
– Jag var naiv och tänkte nog att om jag bara i lugn och ro fick gå igenom vad advokaterna funnit och ge mina förklaringar så skulle det sluta med en tillsägelse.
I stället blev hon avskedad och polisanmäld. Läkartidningen har begärt ut polisanmälan, men fått nej från både sjukhuset och polisen. Åklagare Mats Jansson på riksenheten mot korruption uppger för Läkartidningen precis före pressläggning att en förundersökning har inletts om tagande av muta och trolöshet mot huvudman, men betonar att man befinner sig i ett väldigt tidigt skede och att ingen misstänkt ännu finns. Själv säger Karin Pettersson att hon inte sett anmälan och att ingen från polisen heller har kontaktat henne. Men i ett dokument som hon skickade med inför de fackliga förhandlingarna går hon igenom sin syn på saken, punkt för punkt. Där vänder hon sig mot advokaternas beskrivning av att hon medvetet skulle ha vilselett arbetsgivaren genom att lämna felaktiga eller ofullständiga uppgifter om bisysslor. Det har helt enkelt inte varit särskilt lätt att tolka styrdokumentet »Vägvisaren«, menar hon.
– Jag hade inte läst på så noggrant, det kan jag säga. Men när jag har läst igenom »Vägvisaren« nu efteråt har jag ställt mig frågan: »Om jag hade läst den noggrannare, hade jag då förstått att jag skulle anmäla mitt engagemang inom kyrkan eller att jag sitter i Folkhälsomyndighetens grupp kring graviditet?« Tveksamt. Jag har nog tänkt att det framför allt är sådant som ger mig extra inkomst som bör anmälas, säger hon.
Högst upp på listan över de bisysslor som utredningen slår ner på återfinns rollen som styrelseordförande för äldreboendet Löjtnantsgården, ägt av Immanuelskyrkan och med en omsättning på 58 miljoner kronor. Enligt Karin Pettersson får hon dock inget arvode för arbetet. Vårdbolaget är inte heller vinstdrivande, och hon hänvisar till en formulering i kollektivavtalet om att förtroendeuppdrag inom ideella organisationer inte klassas som bisysslor.
– Ändå verkar advokaterna bedöma att det var fel av mig att inte redovisa det som bisyssla.
Men eventuella vinster skickas väl uppåt i en koncern som är vinstdrivande?
– Fast eventuella vinster används till återinvesteringar, som att köpa in en ny lift eller så.
Oavsett om det är vinstdrivande eller inte kan man tänka sig att engagemang i just ett vårdbolag är något som arbetsgivaren skulle vilja känna till. Du har inte tänkt att du kanske borde anmäla det för säkerhets skull?
– Nej, det har jag inte tänkt, i och med att mina verksamhetschefer har vetat om mitt engagemang i kyrkan, och alla mina andra bisysslor. Men med kunskap om allt som hänt är det klart att det hade varit bra om jag hade gjort det.
Hon upplever också advokaterna som oinsatta i vad som egentligen ingår i en överläkartjänst vid Karolinska universitetssjukhuset. Flera av de bisysslor som kritiseras är sådant som föreläsningar, författande av kurslitteratur och opponering vid disputationer.
– Jag fick förklara varför jag hade haft mejlkontakt med Karolinska institutet. Jag berättade att jag föreläste för läkarstudenter där. »Arvoderat?« »Nej.« »Har du fått godkännande av din arbetsgivare?« Som överläkare på ett universitetssjukhus är det självklart att jag ska föreläsa för studenter.
Utredningen antar dessutom felaktigt att bisysslorna varit omfattande och gått ut över hennes arbete, vilket aldrig har varit fallet, säger Karin Pettersson. Hon har förtroendearbetstid, och om hon någon gång behövt utföra en bisyssla under dagtid har hon kunnat arbeta in den förlorade tiden på kvällstid. I själva verket handlar dessutom många av åtagandena om enstaka timmar utslagna på ett helt år.
Men under utredningen har man också hittat närmare 15 000 mejl som rör olika bisysslor under de senaste fyra åren. Det blir ändå tio mejl om dagen.
– Det känner jag inte alls igen. Verkligen inte. Jag har otroligt svårt att tro att jag skulle ha tagit emot eller skrivit tio mejl om dagen som rör bisysslor. Men om det skulle vara på det sättet, så går ändå många mejl att slänga direkt. Det är inte så att jag ställer in patientmottagningar för att skriva långa mejl som rör mitt engagemang i kyrkan.
Kritiken mot att föreläsningsarvode felaktigt gått till hennes eget konto har hon också svar på. Det är inget konstigt att det är hon som står som mottagare för betalningarna, eftersom hon gjort allt förberedelsearbete utanför arbetstid, menar Karin Pettersson. Snarare är det praxis att arvodet går till uppdragstagaren. Det bekräftades också av Christina Lloyd, som varit forskningsdirektör i flera olika läkemedelsföretag, när hon nyligen intervjuades i DN.
– Avtalet skrivs mellan uppdragstagaren och läkemedelsföretaget, och verksamhetschefen skriver alltid under. Utan chefens underskrift betalar inte läkemedelsföretaget ut några pengar, säger Karin Pettersson.
Sedan hon avskedades har manifestationerna för att hon ska ges en ursäkt och sin tjänst tillbaka avlöst varandra. Men Karin Pettersson är noga med att understryka att hon inte är felfri. Hon borde ha lagt in sina bisysslor i personalsystemet tidigare, och hon borde ha varit noggrannare med att använda sin privata mejladress när hon mejlat församlingen, säger hon.
– Jag har i medierna framstått lite som Moder Teresa. Man har fått känslan att jag har gjort allt rätt och Karolinska har gjort allt fel. Så är det naturligtvis inte. Jag har slarvat.
Karin Pettersson har funderat mycket på om hennes avskedande kan ha andra orsaker än de som framkommit av utredningen. Det enda hon kan tänka sig är att hon kan ha uppfattats som drivande bakom att tre höga chefer fick lämna sina tjänster i samband med en period av utbrett missnöje inom förlossningsvården på sjukhuset förra våren.
– Det här är känsligt, hur ska jag uttrycka mig politiskt smart? Det finns andra personer runt de tidigare cheferna, som jobbar kvar på Karolinska och som inte tyckte om att de här cheferna fick gå.
Just nu pågår utdragna fackliga förhandlingar mellan Stockholms läkarförening och Karolinska universitetssjukhuset, eftersom läkarföreningen vill ogiltigförklara avskedandet av Karin Pettersson.
– Förhandlingarna har gått enormt segt. Jag skulle vilja ha tätare möten, men det är arbetsgivaren som sätter agendan. Men nu är vi förmodligen i slutfasen, säger ordförande Johan Styrud.
Han har hela tiden hävdat att sjukhusets agerande inte står i proportion till det Karin Pettersson anklagas för och är beredd att ta ärendet vidare till Arbetsdomstolen om så krävs.
– Vi vill verkligen stå upp för henne så långt det bara går, säger han.
Karin Pettersson vacklar beroende på dagsform. Ibland tror hon att förhandlingarna ska gå hennes väg, ibland inte.
– Om jag inte får komma tillbaka till min arbetsplats och jag inte får någon ekonomisk kompensation, då kommer jag att skaffa mig ett sommarjobb.
Men hon vill ännu inte ta för stora beslut om framtiden. Fastän hon har fått ett tiotal erbjudanden om fasta överläkartjänster ligger hon lågt på den fronten tills hon fått närmare besked från de lokala förhandlingarna. För egentligen är det ju tillbaka till Karolinska universitetssjukhuset hon vill.
– Jag är ingen lättkränkt person. Jag har verkligen trivts på min arbetsplats, och jag vill själv bestämma om jag ska jobba kvar eller inte. Dessutom, med tanke på hur mycket mina kollegor inom kvinnosjukvården har skrivit brev, stöttat mig och demonstrerat, vore det i nuläget jättekonstigt om jag bara skulle logga ut och ta jobb någon annanstans.
Läkartidningen har sökt Patrik Rossi, tillförordnad sjukhusdirektör, som svarar per mejl. På frågan huruvida ledningen hade kunnat göra något annorlunda i fallet skriver han, precis som tidigare, att han inte vill gå in på det enskilda personalärendet. Dock agerar ledningen »inte utan att det finns starka skäl och stöd i lag och kollektivavtal«.
Han säger sig ha stor förståelse för att situationen väcker känslor. »För mig är det viktigt att vara lyhörd, samtidigt är det ofrånkomligen så att sjukhusledningen måste följa de processer som lagar och kollektivavtal föreskriver även om det tar tid.«
Läs även:
Experter om fallet: Detta avgör i rättslig prövning
Tidigare rapportering:
Förundersökning inledd – men ingen misstänkt i fallet Karin Pettersson
Ledningen granskas externt efter avskedandet på Karolinska
141 läkare och barnmorskor kräver temachefen Per Mattssons avgång
Stiernstedt utlovar extern granskning av regler om bisysslor efter protester
Facket redo för juridisk kamp för att ge sparkade chefen jobbet tillbaka
Förlossningschef sparkad för grov illojalitet – protester bland personal
(uppdaterad 2024-05-22)