Replik. Det är positivt och efterlängtat att staten vill bidra till utvecklingen av hälso- och sjukvårdens digitala infrastruktur. Men statsråden Jakob Forssmed och Erik Slottner gör en alltför enkel analys då de i ett debattinlägg i Läkartidningen beskriver att de vill flytta över styrningen från huvudmännen till staten [1]. De utmaningar vi står inför löser vi inte genom en förändring av ansvar, i stället krävs samarbete.

Precis som statsråden skriver har den digitala utvecklingen inom hälso- och sjukvården gått snabbt. 99 procent av alla recept är i dag elektroniska [2], och en majoritet av invånarna vill kunna ha kontakt med vården digitalt: i dag har 9,6 miljoner invånare ett konto på 1177.se för att exempelvis kunna boka tid, läsa sin journal, beställa provtagning eller förnya ett recept, enligt Ineras statistik.

Den utveckling som skett de senaste 25 åren har varit möjlig tack vare att tjänster utvecklats nära verksamheterna och tack vare en nära samverkan mellan alla regioner, med privata vårdgivare och de svenska teknikbolagen. Utvecklingen har kunnat ske utan tvingande lagkrav eller regelverk (top–down) och inte minst med stor involvering av engagerade medarbetare i vården. Drivkraften har i stället kommit från verksamheternas önskan att erbjuda smarta digitala tjänster till patienter och brukare (bottom–up).

Vi instämmer helt med statsråden om att det inte finns någon anledning att byta ut eller bygga nytt där det redan finns en fungerande digital infrastruktur. Nu står flera regioner inför historiska skiften med nödvändiga miljardsatsningar för att modernisera vårdinformationssystemen. Det kommer att öka enhetligheten mellan regionerna och bättre möta invånarnas och medarbetarnas behov av individanpassade digitala tjänster. Strategin är »en patient, en journal«.

Statsrådens analys att staten måste styra den digitala infrastrukturen inom hälso- och sjukvården för att kunna garantera att den är robust och resilient anser vi är helt feltänkt. Vi ser stora risker för verksamheter, patienter och medarbetare om ett sådant förslag skulle bli verklighet – om det ens skulle vara möjligt.

Den digitala infrastrukturen är en integrerad del av i princip samtliga svenska vårdgivares verksamhet, offentliga som privata. Den är designad för att möta de verksamhetsnära behov som finns och lyfts fram i den patientnära vården. De nationella delarna av infrastrukturen är i dag integrerade med de regionala och lokala delarna. Det skulle vara mycket svårt att flytta ansvar och styrning av vårdens digitala infrastruktur utan att flytta hela huvudmannaskapet för den svenska hälso- och sjukvården till staten.

Samtliga 21 regioner har under våren tagit fram en lista med 10 punkter som de gemensamt bedömer behöver genomföras för att skapa en effektiv nationell digital infrastruktur för svensk hälso- och sjukvård [3].

Det finns delar som bara staten kan göra och där regionerna, kommunerna och leverantörerna av system behöver hjälp. Det handlar exempelvis om möjligheter att bearbeta och dela data, fastställa begrepp och standarder samt bygga ut den fysiska infrastrukturen och göra att alla invånare får möjlighet att använda en nationell elektronisk identifiering.

Vi behöver en väl fungerande digital infrastruktur för den svenska hälso- och sjukvården, och vi välkomnar den dialog som regeringen inlett med regionerna om behov av fortsatta gemensamma satsningar för att stärka den digitala infrastrukturen.

Låt oss tillsammans fokusera på vad som är bäst för invånarna i Sverige och lösa våra utmaningar i stället för att riskera att fastna i frågor om mandat eller ägarskap.

Läs mer
»Så ska vi ta ett större ansvar för vårdens digitala infrastruktur«