Hur känns det?
– Superroligt. Det är tredje gången jag är nominerad, men första gången jag vinner. Jag känner mig väldigt stolt, hedrad och rörd. Jag tycker mycket om att skriva den här sortens texter.
Juryns skriver ”Skribenten reser inte bara i geografin utan i historia och framtid, och lyckas på samma gång, åskådligt och roligt, porträttera människor och komplexa strukturer inom medicin, omvårdnad och forskning. En text som skickligt undviker allt fackmässigt fikonspråk men gör alla klokare, både personal, patienter och läsare.” Vad väcker motiveringen för tankar?
– Jag vill att mina artiklar ska vara lärorika, och det verkar juryn ha fångat upp. Jag tänker på mina texter som ett lapptäcke: man sätter ihop dåtid och framtid och genom att vara på plats. Allt ska hänga ihop på ett bra sätt, men ge olika perspektiv. Det tror jag juryn har tagit med sig från texten.
Vad är bra berättande journalistik för dig?
– Jag vill gärna ta med läsaren så de känner att de själva är på plats. Jag vill att de ska lära sig något nytt och känna sig lite klokare när de läst artikeln.
I din artikel har du beskrivit glesbygdsmedicin och sjukstugan i Storuman, men ett stort inslag i texten är de personliga berättelserna om familj, arbete och tidigare generationers läkare. Var det klart att det skulle bli så när du åkte till Storuman?
– Absolut inte. Det formade sig när jag satt och skrev efter att jag mött de här engagerade personerna. En ovanlig sak var att jag intervjuade en patient, det är inte något vi ofta gör i Läkartidningen, men i det här fallet kändes det relevant att göra det.
Vad fastnade mest hos dig under ditt besök i Storuman?
– Det starka engagemanget hos läkarna jag träffade. Och det spännande, intressanta och utmanande jobb de utför. Det inspirerade mig mycket.
Läs det prisade reportaget:
»Vi ska ligga 10–15 år före och nosa«