»Hon mår så dåligt, hur kan det få vara så här?«

Vi är på Bup-akuten. Det är rusningstid, klockan närmar sig midnatt. Dagen är ungefär lika slut som jag. Hon står framför mig i det kala samtalsrummet – inte patienten, utan mamman. Mamman till flickan som inte vill äta, inte vill prata och inte vill leva. Inte har velat det på väldigt många dagar. Och just i dag skrivit brev och ätit tabletter, för många. Hon står framför mig, lyckas inte ens sätta sig. Skakande, gråtande, står hon här, nu när hennes tysta, ledsna dotter lämnat rummet. Nu ska vi prata, hon och jag. Men hon är så arg så orden stockar sig. Skriker nästan, på mig, fast vi bara har setts i två minuter. »Varför kan ingen hjälpa oss?« Ingen väntan på svar utan direkt fler frågor. »Varför hjälper inte ni oss?« Blicken rakt i min, ilska och skräck. Mest skräck. »Hon mår så dåligt, hur kan det få vara så här?«

Jag tar ett djupt andetag. Sväljer antydan till egen ilska. Först ilska för att jag får ta emot något jag inte förtjänar. Jag som faktiskt haft ett ganska fint samtal med hennes tysta ledsna dotter. Som inte ätit middag än för att jag haft liknande samtal med de andra ledsna, arga, uppgivna, tysta. Som jobbat en halv jour, jobbat ganska många år, med att försöka just hjälpa. Sedan kanske också ilska för att hennes frustration är så begriplig. För att jag känner samma sak. Flera gånger varje jourpass. För att jag är så hjälplös i detta. För på just de frågorna har jag inga svar. Och där i natten har jag ingen hjälp. Och kanske har jag tyvärr inte ens så mycket tröst, just i den här stunden, när skräcken, sorgen, hopplösheten är som störst. Kanske sedan, när hon börjat andas igen, när vi kan prata. Men just nu har jag ingen tröst till den uppgivna livrädda mamman till flickan som inte vill leva.

På en föreläsning häromdagen fick jag frågan »Vad är du allra mest rädd för?« Tidigare hade jag fått tänka en stund på svaret, fundera igenom olika skrämmande saker. Men i tio år, två månader och tretton dagar har svaret krävt noll sekunders betänketid. »Att något riktigt hemskt ska hända mina barn.« Det är det största, det värsta, det enda. På andra plats kommer att något »ganska hemskt« ska hända, och på tredje plats att något »lite hemskt« ska hända. Först långt därefter kommer allt annat. Och i min värld har det hittills lyckligtvis begränsat sig till att sexåringen berättar att någon sa något dumt och hon inte fick vara med och leka på rasten. Men det räcker för att förvandla mig till en tigrinna, som vill leta upp ungen i fråga och kasta hen i närmsta buske. Trots att hon har det bra på rasterna alla andra dagar. Eller att tioåringen sitter ensam hemma med ledsen blick en söndagseftermiddag, eftersom ingen han vill fråga kunde leka. Och jag vill stoppa tillbaka honom i livmodern, till den tid då jag kunde ge honom precis allt han behövde med bara min kropp och min kärlek. Trots att han ju har vänner som faktiskt är alldeles ovanligt fina. Och de lekte i går.

För mamman som står framför mig har något riktigt hemskt redan hänt. Det hon sannolikt varit räddast för i livet har inträffat. Och dagen innan det riktigt hemska inträffade, hände något ganska hemskt. Och dagen innan och dagen innan. I det helvetet befinner hon sig. Från den avgrunden kommer hennes ilska, hennes skrik.

Hippokrates läkared lyder att vi ska »ibland bota, ofta lindra, alltid trösta«. Men ibland kan man inte göra något av det. Fast man inget hellre vill. De dagarna kan man kanske i alla fall ta emot, utan att förklara eller försvara. Ta emot det som behöver kastas. Utan att låta den egna ilskan bubbla. De dagarna kan man kanske i alla fall vara någons buske.