»… det är lätt hänt att sätta sig på ett annat tåg än det vi tänkt från början.«

Mitt i natten blir jag kallad som psykiatrikonsult till medicinakuten för att bedöma en kvinna som drabbats av plötslig förvirring. Man har inte kunnat hitta någon medicinsk orsak till hennes tillstånd. Av kvinnans släktingar får jag höra att de hade släppt av henne på flygplatsen efter att hon varit på besök, och att hon nu skulle flyga tillbaka till sitt hemland. Några timmar senare ringer hon till släktingarna och undrar var hon befinner sig. Det visar sig att hon i stället för att gå på planet åkt tillbaka till stan och sedan klivit på ett tåg på väg till en helt annan stad. »Varför klev du inte på flyget?«, frågar jag. »Jag vet inte«, svarar hon uppriktigt. »Det kändes fel bara.« Hon verkar lika förbryllad som jag. Hon har ingen aning om vart hon var på väg. Hon minns inget av det som har hänt och kan inte förklara varför hon satte sig på det okända tåget. Kvinnan utan minne.

Under en lagom lång stund låter jag kvinnan berätta om sitt liv och hur hon har det i hemlandet. Det minns hon trots allt. Hon är inte väldigt gammal, men det känns tydligt att hon har levt.

Jag känner en stark sympati med kvinnan, och hennes öde etsar sig fast hos mig. Under natten och den följande dagen funderar jag på om jag själv vet vart jag är på väg. Tänker att det är lätt hänt att sätta sig på ett annat tåg än det vi tänkt från början. När vi väl sitter där krävs det mod för att byta riktning mot en annan slutdestination.

När jag var i 20-årsåldern var jag redan övertygad om mitt yrkesval. Det var operasångare jag skulle bli, och det var självklart att det var vad jag skulle göra resten av livet. Det är vackert med den naiva aningslösheten. Någonstans mitt i tog i stället mitt eget liv en helt annan riktning, då jag valde att börja på läkarutbildningen. Där mötte jag många andra modiga människor som också vågat ta en ny väg. Det kostar förstås att göra en sådan förändring. Det tar tid och energi, gör något med ens identitet och kräver även ett stort tålamod av nära och kära.

Enligt Läkarförbundets arbetsmiljöenkät 2022 överväger nästan var tredje ung läkare att byta yrke. Man kan spekulera kring anledningarna till detta, och det kan givetvis finnas många förklaringar. Obefintliga raster, extrem arbetsbelastning, bristande återhämtning är bara några. Eller så vill man helt enkelt prova något annat, något kreativt eller mindre ansvarsfullt. För att vi ska orka vara kvar är det inte vi som ska byta riktning utan förutsättningarna som behöver förändras. Politiker och arbetsgivare borde ta ett större ansvar för vårdpersonalens arbetsmiljö för att undvika att vi drabbas av en massflykt. Ge upprepade pustar för att hålla liv i den låga som brann hos de färska studenterna.

Inom psykiatrin möter vi många personer som på ett eller annat sätt är vilsna, som saknar en riktning just där och då. Det är en utmanande men tillfredsställande uppgift att få hjälpa dem, att med en ödmjuk hand få visa dem en möjlig väg framåt. Även om jag själv, ju äldre jag blir, verkar veta mindre och mindre om vart jag är på väg. Möjligen har jag just därför valt att vara där, för att vägleda andra, och i och med det kanske ändå hittat min väg. I takt med att tiden går och vägen blir krokigare har jag insett att det bara är att försöka svänga så gott det går när livet byter riktning.

Jag frågar den artiga kvinnan utan minne vad hon själv vill göra nu. »Jag är så trött. Jag vill bara åka hem«, säger hon då. Jag har full förståelse för hennes önskan. Till slut får hon också återvända hem, tillsammans med sina släktingar, utan att vi hittat någon förklaring till hennes plötsliga irrfärd. Det får följas upp senare.

På tåget från jobbet ser jag ut i det mörka och snöstormiga landskapet och tänker på det kvinnan sa. Även om jag just nu inte har någon specifik riktning vet jag en sak. Just nu vill jag bara hem.