Jag blir påmind om det gamla uttrycket »att läsa är att resa« när jag dyker in i Anders Jeppssons bok »Döden har ingen kalender«. Den handlar om cirka 15 yrkesverksamma år tillbringade i Afrika. Anders, allmänläkare, medicine doktor och antropolog, arbetade länge och helhjärtat med att försöka få till den bästa möjliga vården för så många som möjligt. Till en del fick han arbeta vid ett skrivbord med byråkratiska uppgifter, men allra helst ville han åka ut på landsbygden, gärna så långt bort som möjligt och inte sällan till riskfyllda platser, för att själv uppleva patienternas verklighet och därmed kunna möta deras behov på bästa sätt.

Jag blev lite tveksam när jag slog upp boken och såg den första bilden, där Anders har en orm om halsen, och undrar om jag ska få äran att följa ännu en man som strävar efter självförverkligande. Men vad jag misstog mig! Jag skäms över mina fördomar när jag läser hur författaren upprepat ger en känga till patriarkatet. Snart framträder också författarens ödmjukhet, och denna följer som en röd tråd genom berättelsen. Anders vill inte framhäva sig själv eller sina insatser, även om det finns flera anledningar till detta. I början av boken nämner han att en stark drivkraft har varit att lämna över en bättre värld till kommande generationer. Det blir då en självklarhet att man ska göra något gott för sina medmänniskor, om man kan. Det är inget som ska berömmas utan betraktas som självklart, och därmed kräver författaren ingen tacksamhet. Oundvikligen får läsaren i stället rannsaka sig själv, vilket alltid är nyttigt.

En positiv överraskning är att författaren flera gånger för etiska diskussioner. Vad är bistånd? Är detta rätt överhuvudtaget? Vad kan den rika världen lära sig av de fattigare länderna? Vad är privilegierade människor beredda att offra för att förbättra tillvaron för de inte lika lyckligt lottade? Det är mycket passande med dylika reflektioner i berättelserna från Afrika på 90- och 00-talet. Men de etiska diskussionerna är fortsatt högaktuella, och samma resonemang kan föras om det biståndsarbete, med eller utan väpnade konflikter, som vi fokuserar på i dag. Frågan hur vi behandlar vår enda planet återkommer ständigt och är tyvärr fortfarande skriande aktuell.

Jag hade önskat lite tydligare uppdelning i kapitel i kronologisk eller geografisk ordning, då jag har lite svårt att veta hur olika händelser förhåller sig till varandra. Jag hade också gärna fått veta mer om Anders familj och hur de upplevde långa vistelser utomlands och inte sällan mycket strapatsrika äventyr. Jag uppskattar verkligen när författaren redogör för den, i våra ögon, konstigaste maten han har smakat och vilka reaktioner som följde. Läser du boken får du också veta mer om arbetet med specifika sjukdomar som aids och ebola, hur Anders fick WHO att sluta använda flergångssprutor vid vaccination och hur cyniskt biståndsarbete kan vara ibland. Vill du färdas långt bort, höra cikador såväl som skottlossning, känna lukten av både död och exotiska blommor och smaka annorlunda mat, men utan att riskera vare sig livet eller planeten, så är det bara att hugga in på Anders Jeppssons bok. Lycklig resa!