Björn Gerdle hade under tre decennier flera centrala roller inom både akademi och sjukvård i Linköping. Inte minst kombinerade han under många år positionen som verksamhetschef för Smärt- och rehabiliteringscentrum med rollen som professor och ämnesföreträdare. För honom var det viktigt att hålla ihop region och universitet, och i prioriteringsdiskussioner argumenterade han ofta med utgångspunkt i begreppet »universitetssjukvårdsenhet«.
Björn var en tydlig och strukturerad ledare, framsynt och visionär, men samtidigt en »doer« som lät handling tala mer än ord. Han fångade tidigt upp tanken om biomarkörer vid långvarig smärta. Detta var initialt en kontroversiell fråga men har nu vunnit stor acceptans inom smärtforskarkollektivet. Exempelvis var »biomarkör« ett återkommande ord under den stora europeiska smärtkonferensen i Budapest förra året – något som inte alls var fallet för ett decennium sedan då Björn, med stöd från IngaBritt och Arne Lundbergs forskningsstiftelse, grundade Painomics laboratorium vid Linköpings universitet. Björn var även en förespråkare för multiprofessionell rehabilitering vid långvarig smärta och har varit en betydelsefull aktör för många yrkesprofessioner, samt för att skapa evidens för de insatser som ges. Hans forskning finansierades bland annat av Vetenskapsrådet och Forte.
På nationell nivå var Björn en betydelsefull person inom smärtvården, till exempel inom Nationellt register för smärtrehabilitering, NRS. Han deltog i utredningar av olika slag gällande smärtvården, och i närtid kan rapporten »Nationellt uppdrag: Smärta« nämnas (tillgänglig på SKR:s hemsida). Han var en drivande kraft i det forskarnätverk som växt fram runt NRS, och vi är många som haft stor glädje av hans förmåga att konkret leda projekt framåt – från ord till handling. Samtidigt hade Björn glimten i ögat, och i enskilda samtal påminde han om vikten av inte låta jobbet dominera livet utan att vara rädd om varandra och prioritera nära och kära.
Björn var aktiv forskare in i det sista. Han inledde sin karriär i Umeå med att ta läkarexamen 1980 och disputerade på en avhandling om muskelstyrka och EMG år 1985. Han blev specialist i rehabiliteringsmedicin 1991 och i smärtlindring 1997, och det var främst inom smärtområdet han skulle komma att göra avtryck som forskare och ledare. Till Linköping flyttade han 1992 som ny professor i rehabiliteringsmedicin. Bland andra betydelsefulla uppdrag kan nämnas det som prodekan vid medicinska fakulteten eller som forskningschef inom Region Östergötland.
Vi är tacksamma över att ha haft Björn som arbetskamrat. Hans arv som smärtforskare är väl värt att föra vidare in i framtiden.
