1632: Med kikaren visade Galileo Galilei att kyrkans världsbild var felaktig, att solen var världsalltets centrum. Galilei ställdes inför inkvisitionen i Rom och fick under hot avsvära sig sina ”irrläror”. Men enligt myten viskade Galilei vid sitt bortförande: ”E pur si muove” – Och likväl rör den sig.

2024: Än i dag är det ingen självklarhet att lyssna på vetenskapen. Än i dag behöver läkarkåren ifrågasätta den ovetenskapliga styrningen av sjukvården. Rättskansliet – vår tids inkvisition?

”Den blivande läkaren ska lära sig att lära” stod det i information om läkarutbildningen på 1990-talet. Men vad har hänt med sjukvården? I den ekonomiska krisens kölvatten dras utbildning och fortbildning in, kravet på vetenskapligt arbete under ST är borttaget och omvårdnadsunderläkare är ”det nya svarta”. Var tredje läkare forskar på fritiden och betalar alltså ur egen ficka för sjukvårdens utveckling.

Allt vi gör i sjukvården har en gång varit ett forsknings­projekt. Hög kvalitet i sjukvården förutsätter stark klinisk forskning. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ska klinisk forskning vara en del av sjukvården, men efterlevnaden haltar. Med New public management kom strävan att göra allt kortsiktigt mätbart för att byråkrater långt från kärnverksamheten skulle kunna kontrollera vården genom indikatorer, styrsystem och en personalbudget som aldrig räknas upp. Förödande för forskning och sjukvård.

Var tredje forskande läkare har mindre forskningstid än utlovat. Klinisk forskning trängs undan av vårdproduktion med konsekvensen att vi går miste om hypoteser från vårdvardagen. Det enda sättet att klara av sjukvårdskrisen är att hitta och utveckla nya behandlingsmetoder. Ett klassiskt exempel på banbrytande behandlingsforskning är utvecklingen av Losec, som satte punkt för magsår som folksjukdom, avskaffade magsårskirurgin och innebar en enorm samhällsekonomisk återbäring. Ett annat exempel är trombektomi vid stroke. Patienten kommer in förlamad och promenerar ut. Omställning till god och nära vård på riktigt, grundad på vetenskapliga principer.

Dagens narkotikapolitik, präglad av åsikter i stället för kunskap och etik, är ett exempel på hur politisk ideologi i stället för vetenskap har fått styra vården och hur den i värsta fall kan döda.

Läkare har förutsättningarna att leda och utveckla sjukvården på vetenskaplig grund tack vare klinisk erfarenhet, att vi läst mycket, tänkt mycket och har ett helhetsperspektiv på vården. Vi vet allt från att citronsyracykeln inte är ett fordon till hur vården ska prioriteras. Vi har betalt för att tänka kritiskt och analysera komplexa situationer, bortom standardiserade vårdförlopp och pm. Läkare vet att digitalisering inte är framtidens Losec och att sjukvård inte automatiskt blir bättre för att den sker i hemmet.

Men om vi abdikerar från det vetenskapliga kan resultatet bli en katastrofal devalvering av läkarprofessionen och morgondagens sjukvård bli homeopati. Vad skiljer oss i så fall från en avancerad specialistsjuksköterska eller en AI-bot? Då inte bara kan utan ska någon av dessa göra jobbet.

Att hålla ett vetenskapligt perspektiv på läkargärningen ger arbetsro, som en kollega och professor sa härom­dagen. Sjukvården måste börja se forskning som en framtidsinvestering och en del av kärnuppdraget, med budgetering därefter. En bredd av professioner och verksamheter, inte bara universitetssjukhus, måste kunna delta i forskning för att berika den. Men vårdval, ersättningssystem och effektiviseringar är tyvärr blinda för det. Vetenskaplig kompetens i ledningen måste stärkas. Skriv om HSL så att vård och forskning integreras och reglera att verksamhetschefen ska vara läkare. Varför? Av samma anledning som ÖB är militär och piloten flyger planet: för att läkare har den högsta medicinska kompetensen och ser forsknings- och utvecklingsbehoven.

Men att ha rätt och få rätt är inte samma sak. Så länge antivetenskaplig dogmatism får styra sjukvården måste vi bli allt fler som säger: ”Och likväl rör den sig.”