»Hälften klart! 50 procent färdigbakad läkare! Otroligt!«
Så kan man sammanfatta tankarna och känslorna när terminen nyligen tog slut för mig och mina medstudenter. Efter 3 års studier som nu mynnat ut i en kandidatexamen så har vi mycket att se tillbaka på. Låt oss ta det från början.
Hösten 2021, i en luttrad pandemisk tillvaro, samlades dryga 90 förväntansfulla studenter i stora aulan på campus Almby Örebro universitet för att starta det nya 6-åriga läkarprogrammet. En heldag med introduktionsföreläsningar och överösning av information senare cyklade man hem genom ett soldränkt Örebro med en hoppfullhet inför terminen och utbildningen. Termin 1, som vid Örebros läkarprogram utgörs av grundläggande anatomi och fysiologi i samtliga organsystem, kändes för mig, som tidigare studerat träningslära och rörelsevetenskap samt även kiropraktik, som en skön start på medicinstudierna. Terminen avslutades med en tentamen i morfologi, vilken var den första av flera markanta förändringar mellan det 5,5-åriga och det 6-åriga programmet.
Termin 2 var tuff. Precis så besvärlig som äldrekursarna hintat om. Biokemi och cellbiologi samt introduktion till immunologi stod på schemat. För en anatominörd och praktiskt intresserad filur som undertecknad var denna termin inte den roligaste hittills. Desto trevligare var att vi redan under termin 2 byggde på vår praktiska erfarenhet från termin 1, då vi var ute i verkligheten och genomförde några dagar inom primärvården och på kommunal vårdinrättning. Känslan man fick av att bli presenterad som framtida kollega, redan innan man med säkerhet visste skillnaden mellan klocka och membran på stetoskopet, var binär: lika delar stolthet och galenskap.
Från termin 3 och framåt skiftade fokus från det mest basala inom fysiologi och anatomi till fördjupad ämneskunskap samt introduktion och utveckling av patologi. Nu började det bli roligt på riktigt! Utöver att ämnesområdena började bli mer kliniskt viktiga, och rent krasst intressanta, fick vi under termin 3 vara ute inom slutenvården hela 2 veckor. Det var också här vi blev introducerade till »entrustable professional activities« (EPA). Detta koncept ska följa med oss genom mognaden till färdiga doktorer och säkerställa utveckling, kunskap och återkoppling – en följetong som utgjorts av gråa hårstrån (på en redan skral skalp), svordomar och irritation. Allt inom en väldigt icke-intuitiv teknisk plattform. Nog om det, i alla fall för tillfället.
Det sista året, termin 5 och 6, har det vid sidan av det teoretiska inlärandet av fördjupad organfunktion och sjukdomslära även införts fler vetenskapliga moment som under andra halvan av termin 6 avslutades med det första av två självständiga arbeten vid programmet i Örebro. För egen del skrev jag och min mycket ambitiösa uppsatspartner (ung och hungrig till skillnad från undertecknads aura av 30-årskris) om REBOA-placering och icke-traumatiska hjärtstopp. Det blev ett bra arbete som renderade en kandidatexamen i medicin.
Avslutningsvis: vi är ett 50-tal studenter som återstår från dem som började hösten 2021. Nu har vi tagit oss igenom de 3 första åren och via barnsjukdomar som föreläsningsbortfall, tillkomst av nya läromoment, opraktiska programvaror, osäkerhet kring terminsupplägg och mycket annat gått i bräschen för det nya programmet. Vi ska ändock vara stolta och glada över att få vara en del av det nya programmet, där det givetvis gjorts flera förbättringar, och att vi prioriteras högre än våra kamrater inom det äldre programmet. Med tillförsikt, mognad och förhoppning om att de återstående 3 åren kommer att möjliggöra en plattform och grogrund för att bli duktiga nog att motta examen och legitimation våren 2027 tar vi nu sommarlov – en tid som utöver återhämtning även så klart ägnas åt att fylla på erfarenhetsbanken inom vården och den medicinska världen.
