Sommaren 1904 reste Tjechov till den sydtyska kurorten Badenweiler för att dö. I ett av sina sista brev, till läkarkollegan Rossolimo, skriver han att han mentalt tycktes ha förberett sig för Sverige, eftersom han tagit så tjocka kläder med sig. I själva verket hade han vid flera tillfällen de sista åren av sitt liv drömt om Sverige som ett stort sanatorium med barrskogar och hög luft. Han hade läst Lev Tolstoj juniors bok om Sverige [1]. Boken »Sovremennaja Sjvetsia« (Det samtida Sverige) publicerades år 1900 i Moskva och är skriven av Lev Lvovitj Tolstoj, son till den världsberömde ryske författaren Leo Nikolajevitj Tolstoj (se bokomslaget ovan). 

I förordet till boken skriver Lev Tolstoj: »Större delen av innehållet i denna bok har de senaste två åren publicerats som följetong i Petersburgsposten under ru­briken ’Brev från Sverige’. I denna utgåva presenteras texten i stort sett utan ändringar som brev eller skisser som beskriver olika sidor av livet i Sverige, men den tidigare texten har kompletterats med ytterligare några brev och fotografier för att vi ryssar ska lära känna detta för oss okända, men ovanligt kulturella land, som kan lära oss mycket. Skolväsendet, välgörenheten, det allmänna välståndet i Sverige, utvecklingsnivån, klokheten, de demokratiska och frihetliga grundvalarna, för att nämna några exempel, är liksom Anna Retzius och Elsa Borgs intressanta och självuppoffrande verksamheter lärorika. Jag har också tidigare redogjort för doktor Westerlunds arbete, som nu publiceras i brevform. Det är en glädje att för varje år lära känna Sverige allt bättre. Det är min förhoppning att denna bok ska leda till en ökad kunskap om den svenska kulturen.« 

Märkligt nog har boken inte tidigare översatts till svenska [2]. I boken, som innehåller 65 fotografier, ges en levande och faktaspäckad skildring av förhållanden i Sverige jämfört med förhållandena i Ryssland kring sekelskiftet; en jämförelse som utfaller till Sveriges fördel. I Sverige har man till exempel bytt ut halmtaken mot tegeltak, vilket inte är fallet i Ryssland. I Sverige har utvecklingen inom jordbruket främjats av skiftesreformerna på 1800-talet och lantbruksskolorna. Det gemensamma ägandet har ersatts med personligt ägande. Skogs- och järnproduktionen, liksom slöjd- och textilindustrin, där kvinnorna arbetar, blomstrar. I Sverige växer fabrikerna som svampar ur jorden. Tändstickor, telefoner med stämpeln Stockholm, svenska lantbruksmaskiner, separatorer, Lavals radiatorer, såningsmaskiner, slåttermaskiner och även tyg, papper, glas, gevär och så vidare tillverkas billigt i allehanda svenska fabriker. 

Medellivslängden i Sverige är högst i Europa, för män 48,5 år och för kvinnor 51,5 år. I Ryssland är medellivslängden under 30 år och antalet åldringar på landsbygden cirka 20–30 procent, medan man i Sverige träffar på en åldring i nästan varje gård. Dessutom finns det fattigvård i varje socken. Tigge­ri är förbjudet enligt lag. Statistiken visar att Sverige årligen förbrukar minst mängd alkohol i Europa i förhållande till sin folkmängd. Det gör att man inte i Stockholm, till skillnad från i Moskva, ser druckna personer på gatorna. 

Kulturlivet blomstrar, och ett stort antal författare presenteras och kommenteras. Strindberg är omoralisk. Anne Leffler och Sofia Kovalevskaja anser att äktenskapet, förutom glädje och kärlek, även beror på plikt. De historiska målningarna, genre- och landskapsmålningarna på Nationalmuseum saknar den allmängiltighet som tavlorna på Tretjakovgalleriet har. 

Den svenska skolan och folkbildningen hyllas. Analfabetismen är under en procent. I Ryssland är motsvarande siffra 60–70 procent. Det praktiska manuella arbetets betydelse betonas. I skolorna är timmar avsatta för trä- och syslöjd. I de av Anna Retzius inrättade arbetsstugorna sysselsätts fattiga barn med att laga skor, fläta stolar av vass, göra borstar, snickra och sy. Att ett helt kapitel ägnas åt Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund har sin förklaring.

Levs sjukhistoria

I slutet av september 1895 tog greve Lev Tolstoj och hans betjänt Ivan ångfartyget »Uleåborg« från Åbo till Stockholm. Syftet med resan var att söka bot hos doktor Westerlund i Enköping för den kroppsliga och själsliga ohälsa som hade drabbat honom ett par år tidigare då han hade hjälpt till med att organisera hjälparbetet mot hungersnöden i Samara-guverne­mentet vid Volga i sydvästra Ryssland. Han hade sökt all upptänklig expertis och de främsta läkarna i Moskva, Cannes och Paris för sina symtom, som hade växlat över tid men i huvudsak kan beskrivas som magont, 12 kilos viktminskning, retlighet och gulfärgad hy. Han hade fått diagnoser som latent malaria, anemi och inbillningssjuka. Han hade behandlats med kumyskur (jäst stomjölk), faradisation och hälsoråd, som att sluta röka, men utan resultat. En viss förbättring kunde dock skönjas när Lev lades in på Michail Ogranovitjs sanatorium utanför Moskva. Där fick han behandling med kinin och kokt bovetevälling fyra gånger per dag och låg i solen i snön iförd björnskinns­päls. Lev gick upp nästan 10 kilo, och kuren avslutades med att han ordinerades att resa till Hangö, där omgivningarna och sällskapslivet bedömdes vara hälsobringande.

När Lev var på Hangö hade hans gode vän Jonas Stadling föreslagit honom att han skulle söka doktor Westerlund för att slutligen bli botad. Jonas Stadling var en svensk journalist och baptist, som hade sökt upp Lev i Samara för att skildra hungersnöden [3].

Doktor Westerlund

Efter ett dygns vistelse i Stockholm tar Lev och Ivan in på stadshotellet i Enköping, där doktor Westerlund möter honom på kvällen. Trots att man konverserade på tyska – det enda främmande språk som doktorn talade, och som Lev behärskade dåligt – ingav doktor Westerlund förtroende genom sitt enkla, öppna och auktoritära sätt. Doktorn slog fast att Lev inte hade någon som helst organisk åkomma och skulle tillfriskna fullständigt. Påföljande dag inkvarterade sig Lev och Ivan på fransyskan mademoiselle Guillemots pensionat. Betecknande nog var Levs pensionatsvärdinna en tidigare och tacksam patient till doktorn. 

Ernst Westerlund studerade i Uppsala och var också informator hos godsägarfamiljen Floderus, där han förälskade sig i godsägardottern Nina. De gifte sig efter 10 års fästmanskap.

Efter Uppsalatiden blev han stadsläkare i Enköping. Så småningom byggde han upp en egen praktik och blev en av de mest berömda läkarna i sin tid. När han fick råd köpte och utvidgade han sin svärfars egendom Halmbyboda utanför Uppsala. Han byggde en vacker mangårds­byggnad och inrättade ett mönsterjordbruk [4].

Paret Westerlund hade två döttrar: den äldsta var gift med den norske journalisten Selmer och hade en son. Den andra dottern var den tio år yngre flickan Dora. Hon studerade i Stockholm och bodde hos en svensk-amerikansk familj på Djurgården för att öva upp sin engelska.

Utseendemässigt var doktor Westerlund lik Napoleon: rak i ryggen, något korpulent och med handen innanför västens knapphål. Hans örnnäsa, smala läppar och torra, kraftiga händer förmedlade energi och vilja. Hans stora, ljusa ögon utstrålade lugn och godhet. 

Levs kur och bot

Doktor Westerlunds kur började med sängläge och en bastant måltid fem gånger dagligen. Lev var tvungen att äta rejält även om han inte var hungrig och sova och väga sig varje lördag. Men framför allt var han tvungen att blint lyda doktorn, annars skulle han inte få någon behandling. Lev fick inte längre läsa tidningar, skriva brev och framför allt inte oroa sig för någonting. »Var lugn« – dessa ord upprepade doktor Westerlund för alla sina sjuka många gånger om dagen. Doktor Wester­lund beslöt också att skicka hem Levs trotjänare Ivan, vilket gjorde Ivan djupt nedstämd. Men Lev hade lovat doktor Westerlund att till punkt och pricka följa hans råd. Ivans avfärd innebar att Lev inte längre hade kontakt med någon ryss.

Tillfrisknandet gick långsamt, och Lev funderade på att resa tillbaka till Ryssland. Men vid sådana tillfällen kom doktorn och muntrade upp Lev, som lydigt fortsatte att följa hans regim, som också innebar att promenera, även om regnet vräkte ned, och att brodera kuddar för att lugna nerverna. Så småningom tillfrisknade Lev helt och hållet. 

I memoarboken »Tolstoj intime« skriver han: »Det är egendomligt att göra klart för sig, att det framför allt var kontakten med europeiskt liv och civilisation, som definitivt botade mig från tolstojanismen och från min långa sjukdom. Den andra orsaken till min bättring var mitt äktenskap, som mycket gladde min far. Det var i Sverige, som jag återvann hälsan, och detta land har jag att tacka för hela mitt liv efter min tolstojska sjuka« [5].

»Tolstojanismen« kom från fadern Lev Nikolajevitj, som uppfattade att hela det moderna livet var grundat på falskhet och måste reformeras genom ett kristet liv med kärleken till nästan som grundval. Ett sådant liv förverkligas genom att inte äta kött, inte dricka alkohol, inte röka, vara kysk, odla jorden och inte ta del av det världsliga livet. Lev ansåg att sådana idéer, speciellt för en ung man, gör att den verkliga meningen med livet försvinner.

Dora

Tredjedag jul gjorde Lev visit hos Westerlunds, inte längre som patient utan som gäst, och träffade då Dora för första gången. Hon var klädd i en bjärt blå sidenblus och en kanelbrun kjol. Ungdomlig, med stora, uppspärrade ögon precis som sin fars, och fina, vackra händer, gjorde hon ett starkt intryck på Lev.

Lev och Dora träffades ytterligare några gånger under julhelgen. De promenerade och åkte skridskor. Sedan reste hon till Stockholm. Efter en lång tvekan skickade Lev ett kortfattat frieri på sitt visitkort och fick ett jakande svar. Anledningen till hans tvekan var att Dora knappt var mer än ett barn och utländska, men å andra sidan var Lev övertygad om att hon skulle bli en god mor och trogen hustru och att äktenskapet med henne skulle binda samman hans liv med Sverige och dess organiserade folk, något som skulle rädda honom och hans blivande familj och bli en fristad från det komplicerade, halvvilda Ryssland. Om han lät detta tillfälle till äktenskap gå sig ur händerna, så skulle det måhända aldrig komma ett bättre. 

Sverige – det förlovade landet 

I sin självbiografi »Vad livet har lärt mig« skriver Lev att han upplevde ett känslo­svall som han aldrig tidigare hade erfarit då han reste till det på ytan så rena, lugna och genomorganiserade gamla Sverige och att han kände hur varjagens och Kievstatens grundare Ruriks blod flöt i hans ådror. Lev fortsätter: »Men Ryssland då? Jag föddes ju där, långt borta i det gudsförgätna Jasnaja Poljana? … Men, jag kommer härifrån och hör hit och här är mitt sanna fädernesland [6].«

Levs bok om Sverige vid sekelskiftet 1900 är inte bara ett uttryck för dessa känslor utan också en resa till en tid då grunden lades till det demokratiska, industriella Sverige. När det gäller Ryssland skriver Lev: »Jag har flera gånger påtalat för mina svenska vänner att det första som jag skulle göra i Stockholm skulle vara att hugga av Karl den XII:s vänstra arm så att det svenska folket skulle sluta att betrakta oss som hemska barbarer och fiender, vilket vi var en gång.« Orden talar för sig själva.

 

Läs även:
Vad kan vi lära av doktor Westerlund?