Koloskopi av hög kvalitet är grundläggande vid diagnostik av och screening för kolorektal cancer. I Sverige är koloskopi dock en oreglerad verksamhet, utan formellt definierade krav på grund- och vidareutbildning och fortlöpande kvalitetsregistrering, både avseende koloskopisten och endoskopienheten.
I en studie från Sydkorea rapporterar Kim et al [1] koloskopiresultat från deras nationella, organiserade och populationsbaserade screeningprogram för kolorektalcancer, som pågått sedan 2004 och som baseras på ett årligt erbjudande till medborgare över 50 år att testa feces-Hb med FIT (fekalt immunkemiskt test; samma som används i det svenska screeningprogrammet). Vid positivt f-Hb-test erbjuds koloskopi, vilken 64,4 procent av dem med mikroskopiskt fecesblod deltog i.
Studiens syfte är att analysera incidensen av intervallcancer, definierad som kolorektalcancer diagnostiserad mellan screeningtillfällena, och kopplingen till koloskopistens undersökningsvolym. Studieperioden omfattade 216 907 koloskopier utförda under åren 2019–2020 av 10 412 skopister, både i sjukhus- och öppenvård. Av dessa angavs 95,7 procent vara fria från cancerfynd.
Koloskopisterna delades in i 5 grupper baserat på antal utförda undersökningar: grupp 1 omfattade 1–10 koloskopier (46 procent av koloskopisterna och drygt 18 procent av undersökningarna) och grupp 5 minst 120 koloskopier (maximum 852 stycken, omfattande drygt 2 procent av skopisterna och cirka 15 procent av undersökningarna). Totalt diagnostiserades 1 329 fall av intervallcancer, och incidensen ökade gradvis från 4,27 promille (standardavvikelse 8,90) i högvolymgruppen till 9,24 promille (standardavvikelse 54,44) i lågvolymgruppen (P = 0,038).
Vid regressionsanalys (Poisson) mellan intervallcancer och koloskopistens undersökningsvolym, med relativ risk 1 i högvolymgruppen, sågs motsvarande stegvisa ökning till relativ risk 2,21 (95 procents konfidensintervall 1,61–3,04) för lågvolymgruppen.
Studiens stora styrka är att den visar resultaten i ett väletablerat och populationsbaserat screeningprogram med stora koloskopivolymer och många koloskopister. Den skulle kunna betraktas som en fas 4-studie, det vill säga att den visar hur diagnostiken fungerar i klinisk rutin.
Nackdelarna är att man inte har haft tillgång till andra kvalitetsdata av betydelse för koloskopin, såsom tarmrenhet, undersökningstid, cekal intubationsfrekvens och utrustningskvalitet. Notabelt är också den stora andel koloskopister (46 procent) som utförde färre än 10 undersökningar per år.
Fynden ligger helt i linje med liknande studier, bland annat Kaminski et al 2017 [2], som visade att ökning av koloskopistens ADR (adenoma detection rate, det vill säga förmågan att identifiera adenom) med en kvintil minskade incidensen av intervallcancer med 37 procent och risken för cancerdöd med 50 procent.
I Sverige skapades ett kvalitetsregister, SveReKKS (Svenskt kvalitetsregister för koloskopier och kolorektalcancerscreening), inför starten av kolorektalcancerscreeningen, där registrering av screeningkoloskopier är obligatorisk, men övriga koloskopier är frivilliga och dessvärre med låg registrering. Således har vi ännu inte en samlad bild av vare sig omfattningen eller kvaliteten av all koloskopiverksamhet i landet.
Publicerad:
Läkartidningen 32-33/2024
Lakartidningen.se
Referenser
- Kim DJ, et al. Cancer Res Treat. Epub 16 apr 2024. doi: 10.4143/crt.2024.009
- Kaminski MF, et al. Gastroenterology. 2017;153(1):98-105.
9 Kommentarer
Vad skönt!
3 månader sedan
I väldigt stora studiematerial hittar man väldigt små korrelationer, även om det är så små att de saknar klinisk signifikans.
En rimlig tolkning av studiens resultat kunde vara att trots att man som patient undersökts av en extremt ovan koloskopist (förmodligen mycket få allmänkirurger i Sverige som koloskoperar mindre än tio gånger om året), så är risken att få en intervallcancer minimal? Bara en halv procent större än om man undersökts av en högvolymkoloskopist.
Detta borde innebära att Sverige, med de geografiska utmaningar vi har, med gott samvete kan spara alla de enorma resurser det skulle krävas med formell nivåstrukturering, registrering, certifiering och så vidare. Till glädje till exempel för den del av befolkningen som bor långt bort och inte har möjlighet att ta sig till ett högvolymcenter, och för de kirurgkliniker som ligger i obygden och inte har resurser att anställa eller rekrytera skoperande sjuksköterskor utan stora undanträngningseffekter på den del av verksamheten som inte sysslar med screening av friska.
På befolkningsnivå skulle man säkert få några extra cancerfall, men för Gunnar i Burträsk skulle det förmodligen vara tillfyllest att veta att han är 99,1% cancerfri istället för 99,6% cancerfri om hans skopist varit i Stockholm på kurs.
En rimlig tolkning av studiens resultat kunde vara att trots att man som patient undersökts av en extremt ovan koloskopist (förmodligen mycket få allmänkirurger i Sverige som koloskoperar mindre än tio gånger om året), så är risken att få en intervallcancer minimal? Bara en halv procent större än om man undersökts av en högvolymkoloskopist.
Detta borde innebära att Sverige, med de geografiska utmaningar vi har, med gott samvete kan spara alla de enorma resurser det skulle krävas med formell nivåstrukturering, registrering, certifiering och så vidare. Till glädje till exempel för den del av befolkningen som bor långt bort och inte har möjlighet att ta sig till ett högvolymcenter, och för de kirurgkliniker som ligger i obygden och inte har resurser att anställa eller rekrytera skoperande sjuksköterskor utan stora undanträngningseffekter på den del av verksamheten som inte sysslar med screening av friska.
På befolkningsnivå skulle man säkert få några extra cancerfall, men för Gunnar i Burträsk skulle det förmodligen vara tillfyllest att veta att han är 99,1% cancerfri istället för 99,6% cancerfri om hans skopist varit i Stockholm på kurs.
Tack -- klinisk signifikans jmf statistisk
3 månader sedan
Diverse olika metoder har utvecklats för att försöka bedöma den kliniska signifikansen (till skillnad från den statistiska). De vanligaste metoderna är s k “distribution-baserade metoder” och “ankare-baserade metoder”. Exempel på distributionsbaserade metoder är beräkning av effektens storlek, minimum mätbar förändring/skillnad, och standard error (SEM). Ankarmetoder är lite mer komplicerade och kräver ett sätt att förankra resultaten. En vanlig metod är att använda den s k Global Rating Scale of Change (GRSC) (= övergripande bedömningsskala för förändring) för att definiera en minsta betydande skillnad/förändring. Kanske en biostatistiker kan hjälpa oss?
Skilj på population versus individ
3 månader sedan
Tack för kommentarerna! Utrymmet medger bara några synpunkter på en komplex situation:
- Fundamentalt är att skilja på populationsbaserade insatser, som all screening och mycken prevention, och individinriktade åtgärder, dvs vanlig sjukvård. Effekterna på populationsnivå är oftast inte mätbara på individnivå. Därför är ”väldigt små korrelationer” av största betydelse att räkna om till absoluta tal. T ex skulle i Kim et als studie en minskning av medelincidensen intervallcancer/koloskopist för lägsta kvintilen (max 9 skopier/år) till den för näst högsta (60-119 skopier/år, en vanlig volym för kirurger i Sverige) medföra en minskning av intervallcancer från 2000 till 1085 fall. Ur samhällssynpunkt är detta antal givetvis mycket relevant.
- Sverige har således inga formaliserade krav på grund- eller vidareutbildning av endoskopister, endoskopienheternas kompetens eller utrustningens kvalitet. En del regioner bedriver dock strukturerad grundutbildning och endoskopisjuksköterskor utbildas på distans (Blekinge Tekniska Högskola). Koloskopister har initierat Svensk Endoskopiskola med ”train-the-trainer”-kurser och börjat bygga en digital grundutbildning med lokal praktik. Tanken med dessa upplägg är att de på intet sätt kräver "enorma resurser".
- I kvalitetsregistret (SveReKKS) ses redan regionala skillnader (notera att screeningenheterna är positivt selekterade och få övriga, symptombaserade koloskopier har registrerats), t ex för ADR (Adenom Detection Rate, ett proxymått för mortalitet i tarmcancer) varierande från 40 % till 70 % (dock klart över målvärdet > 25 %). Bäst hälsoekonomi uppnås ju genom att eftersträva hög generell kvalitet (gäller ju all sjukvård), vilken uppnås effektivast genom att öka kvaliteten hos enheterna med lägst resultat.
- ”Jämlik vård” är lagstadgad (om än utopisk), liksom patientens informationsrätt. Låt ”Gunnar i Burträsk” själv avgöra om han vill resa lite längre för högre kvalitet när han gör sitt livs troligen enda koloskopi.
- Fundamentalt är att skilja på populationsbaserade insatser, som all screening och mycken prevention, och individinriktade åtgärder, dvs vanlig sjukvård. Effekterna på populationsnivå är oftast inte mätbara på individnivå. Därför är ”väldigt små korrelationer” av största betydelse att räkna om till absoluta tal. T ex skulle i Kim et als studie en minskning av medelincidensen intervallcancer/koloskopist för lägsta kvintilen (max 9 skopier/år) till den för näst högsta (60-119 skopier/år, en vanlig volym för kirurger i Sverige) medföra en minskning av intervallcancer från 2000 till 1085 fall. Ur samhällssynpunkt är detta antal givetvis mycket relevant.
- Sverige har således inga formaliserade krav på grund- eller vidareutbildning av endoskopister, endoskopienheternas kompetens eller utrustningens kvalitet. En del regioner bedriver dock strukturerad grundutbildning och endoskopisjuksköterskor utbildas på distans (Blekinge Tekniska Högskola). Koloskopister har initierat Svensk Endoskopiskola med ”train-the-trainer”-kurser och börjat bygga en digital grundutbildning med lokal praktik. Tanken med dessa upplägg är att de på intet sätt kräver "enorma resurser".
- I kvalitetsregistret (SveReKKS) ses redan regionala skillnader (notera att screeningenheterna är positivt selekterade och få övriga, symptombaserade koloskopier har registrerats), t ex för ADR (Adenom Detection Rate, ett proxymått för mortalitet i tarmcancer) varierande från 40 % till 70 % (dock klart över målvärdet > 25 %). Bäst hälsoekonomi uppnås ju genom att eftersträva hög generell kvalitet (gäller ju all sjukvård), vilken uppnås effektivast genom att öka kvaliteten hos enheterna med lägst resultat.
- ”Jämlik vård” är lagstadgad (om än utopisk), liksom patientens informationsrätt. Låt ”Gunnar i Burträsk” själv avgöra om han vill resa lite längre för högre kvalitet när han gör sitt livs troligen enda koloskopi.
Siffrorna säger inte allt
3 månader sedan
Hej Birger och tack för svaret! Några tankar;
- Visst är det fundamentalt att skilja på individinriktade och populationsbaserade interventioner, och det stämmer att mycket små positiva effekter inte gör någon skillnad för enstaka patienter. Min poäng var att de systemomställningar som krävs för att på populationsnivå uppnå dessa positiva effekter, ofta leder till högst kännbara negativa konsekvenser för den del av befolkningen som befinner sig i den geografiska eller socioekonomiska periferin. För vi vet båda två att "Gunnar i Burträsk" inte alls har möjlighet att själv avgöra var hans screeningkoloskopi ska utföras. Rent krasst kanske ingen enskild av kirurgerna i Skellefteå uppnår den minimivolym som man centralt (läs: vid universitetssjukhusen) kommer att besluta om ska krävas för att få utföra screeningskopier, och Gunnar kommer därför få en kallelse från Umeå. Dit är det tio mil från Burträsk, och det är stor chans att Gunnar helt enkelt kommer att ignorera kallelsen och missa sin screening. Detta trots att han är överviktig, dricker en del alkohol och äter uteslutande torkat och saltat renskav, och därmed statistiskt har en av de högsta riskerna för kolorektalcancer.
- Detta syns inte i den välgjorda studien från Sydkorea, eftersom Sydkorea har 530 invånare per kvadratkilometer. Sverige har 26. Och jag upplever att det finns ett mönster här; gång på gång används data från andra länder för att motivera centralisering och nivåstrukturering i Sverige, utan att man tar hänsyn till att Sverige har helt andra förutsättningar än de länder datan kommer från. Som exempel kan nämnas införandet av SVF-förlopp efter dansk modell (Danmark har 146 invånare per kvadratkilometer och inga renar). Ett annat exempel är Måns Roséns kritiserade utredning "Träning ger färdighet", där befolkningstäthet eller synonymer nämns noll gånger. Man gör internationella utblickar till Danmark ("Den vägledande principen [..] är att kvaliteten i vården är överordnad den geografiska närheten" - jo, det är ju rätt okontroversiellt när ingen bor längre än två pølser från närmsta regionsjukhus), England (277 invånare per kvadratkilometer) och Norge. Det sistnämnda landet, med en befolkningstäthet på 15 personer per kvkm2, är naturligtvis mycket intressant. Där konstaterar Måns Rosén besviket att "genom valda ansökningsförfarande har Norge inte tagit ett helhetsgrepp [..] Konsekvenserna är att man inte heller koncentrerat lika mycket av den högspecialiserade vården som i Danmark." Han nämner inte med ett ord möjliga anledningar till det "valda förfarandet."
- Jag har naturligtvis ingenting emot att skopister själva organiserar sig och utbildar varandra för att öka sin färdighet. Jag har egentligen heller inga starka åsikter om hur man organiserar just kolorektalscreeningen, raljerandet ovan till trots. Men jag tror att ivern att centralisera, certifiera och registrera inte enbart drivs av en omsorg om befolkningshälsan. Bakom dessa idéer finns också andra starka, kanske omedvetna, drivkrafter; centralisering underlättar subspecialisering och avgränsning, en väletablerad karriärväg på ett universitetssjukhus. Registrering möjliggör jämförelser, och en möjlighet att peka ut de som är sämre och de som är bättre. Nivåstrukturering och certifiering ger kontroll och makt till den som ska certifiera, vilken också ofta är den som driver införandet av certifiering. Jag tror inte heller man ska underskatta effekten av den särskilda dynamik som vi vet finns mellan region- läns- och länsdelssjukhus, där man på de mindre enheterna alltid känner sig utnyttjad och osynliggjord av de större sjukhusen, medan man på större sjukhus tenderar att se personalen på de mindre enheterna som vildar från skogen som inte är intresserade av den senaste evidensen. Allt detta tenderar att driva centralisering, oavsett om det är till gagn för patienterna eller inte.
Kvaliteten central
3 månader sedan
Hej Eli! Dina i sig intressanta tankar har dock fjärmat sig från frågan om koloskopikvalitet och här är knappast utrymme att fördjupa dem, dock några synpunkter. Så hög kvalitet som möjligt i hälso- och sjukvården är ju etiskt grundläggande och förväntas självklart av patienterna. De praktiska hindren (avstånd, socioekonomi etc) kan inte alltid övervinnas men inte heller tas till intäkt för status quo. Därför har vi redan registrering och certifiering, t ex legitimation, specialistutbildning, kvalitetsregister, IVO-tillsyn etc. Kvaliteten, och då enklast mätt för manuella medicinska färdigheter som t ex endoskopi, har tydligt visats kopplad till volym, men inte reservationslöst (som Roséns utredning förenklade). T ex är sambandet inte kontinuerligt linjärt utan över en viss volym nås en "mättnad" och kvaliteten sjunker igen. Även flera andra faktorer har givetvis stor betydelse, som omdöme, assistentkompetens, hela vårdkedjans utformning osv.
Ett bra sätt att mäta detta är just via nationella kvalitetsregister. För sämre presterande individer och enheter kan då åtgärder sättas in (fortbildning, ny utrustning etc), men i vissa fall kan avvecklande och centralisering vara befogad. Detta innebär dock inte med automatik centralisering till universitetsenheter, utan till dem med hög kvalitet. I SveReKKS (kvalitetsregistret för KRC-screening och koloskopi) ser vi redan tendenser att vissa mindre enheter presterar bättre än stora. Regionalt och nationellt screeningansvariga följer detta noga och tidigare beskrivna utbildningssatsningar är exempel på (frivilliga) åtgärder.
Ett bra sätt att mäta detta är just via nationella kvalitetsregister. För sämre presterande individer och enheter kan då åtgärder sättas in (fortbildning, ny utrustning etc), men i vissa fall kan avvecklande och centralisering vara befogad. Detta innebär dock inte med automatik centralisering till universitetsenheter, utan till dem med hög kvalitet. I SveReKKS (kvalitetsregistret för KRC-screening och koloskopi) ser vi redan tendenser att vissa mindre enheter presterar bättre än stora. Regionalt och nationellt screeningansvariga följer detta noga och tidigare beskrivna utbildningssatsningar är exempel på (frivilliga) åtgärder.
Ett enkelt blodprov är framtidens melodi
3 månader sedan
För egen del anser jag att denna diskussion snart kommer att bli akademisk därför att det kommer allt bättre genetiska analyser på ett enkelt blodprov som kan användas som första steg i screening. Principen är samma som för NIPT, dvs analys av cellfritt DNA (cirkulerande tumör-DNA). Kolonoskopi kommer sedan bli ett bekräftande test såsom fostervattensprov.
För 8 dagar sedan (29 juli) godkände FDA Guardant Healths blodprov, kallat Shield, för att screena för tjocktarmscancer. Testet är inte tänkt att ersätta koloskopier, men skapar entusiasm bland läkare i USA som säger att det har potential att öka den dystra frekvensen av screeningar för kolorektalcancer. Godkännadet kom kort efter att panelen för molekylär och klinisk genetik i FDA:s rådgivande kommitté för medicinsk apparatur (anordningar) hade starkt rekommenderat godkännandet för screening hos vuxna 45 år och äldre som löper en genomsnittlig risk för sjukdomen.
Testet har redan varit tillgängligt för läkare som ett screeningverktyg, till en egenkostnad för patienten på $895 (ca 10 000 kr). Med FDA-godkännandet är Medicare och privata sjukförsäkringskassor mycket mer benägna att täcka kostnaden för blodprovet, vilket gör det mer allmänt tillgängligt för patienter.
Chung DC et al. New Engl J Med 2024; 390:973-983.
A Cell-free DNA Blood-Based Test for Colorectal Cancer Screening | New England Journal of Medicine (nejm.org)
För 8 dagar sedan (29 juli) godkände FDA Guardant Healths blodprov, kallat Shield, för att screena för tjocktarmscancer. Testet är inte tänkt att ersätta koloskopier, men skapar entusiasm bland läkare i USA som säger att det har potential att öka den dystra frekvensen av screeningar för kolorektalcancer. Godkännadet kom kort efter att panelen för molekylär och klinisk genetik i FDA:s rådgivande kommitté för medicinsk apparatur (anordningar) hade starkt rekommenderat godkännandet för screening hos vuxna 45 år och äldre som löper en genomsnittlig risk för sjukdomen.
Testet har redan varit tillgängligt för läkare som ett screeningverktyg, till en egenkostnad för patienten på $895 (ca 10 000 kr). Med FDA-godkännandet är Medicare och privata sjukförsäkringskassor mycket mer benägna att täcka kostnaden för blodprovet, vilket gör det mer allmänt tillgängligt för patienter.
Chung DC et al. New Engl J Med 2024; 390:973-983.
A Cell-free DNA Blood-Based Test for Colorectal Cancer Screening | New England Journal of Medicine (nejm.org)
Blodprovsscreening lovande men inte färdig
3 månader sedan
Tack Lars! Dock ska framhållas att koloskopikvaliteten är lika viktig för blodprovsbaserad screening för kolorektalcancer (KRC) som för övriga varianter (f-Hb som majoriteten av länder, inkl Sverige, använder som urvalsinstrument men även om koloskopi är primärmetod, vilket är vanligt i just USA). DNA-blodtestet Chung et al beskriver är ett av de första FDA-godkända för screening, men viktigt att understryka är att det enbart har testats på kohortnivå (drygt 7800 personer). Därmed vet vi inte säkert hur det fungerar vid populationsbaserad screening. En nackdel är t ex att blodprovet kräver besök vid sjukvårdsinrättning, medan faecesprovet hanteras brevledes.
Noteras bör också att sensitiviteten 83 % och specificiteten 90 % för KRC är i paritet med f-Hb-testet (FIT=fekalt immuntest) vi använder med sensitivitet 75 % och specificitet 95 % (som kan styras med valt gränsvärde). För avancerade adenom (vars exstirpation vid koloskopin ju ger även prevention) uppges sensitiviteten 13 % för DNA-blodprovet, medan FIT ligger på 25 %. Vi skriver utförligt om detta i det Nationella vårdprogrammet för tjock- och ändtarmscancerscreening (Tjock- och ändtarmscancerscreening (cancercentrum.se)
Men säkert kommer blodprovsbaserade KRC-screeningmetoder att utforskas vidare, liksom faeces-DNA-metoder (varav en är FDA-godkänd för screening), och komplettera varandra och ytterligare öka deltagandet i KRC-screeningen.
Noteras bör också att sensitiviteten 83 % och specificiteten 90 % för KRC är i paritet med f-Hb-testet (FIT=fekalt immuntest) vi använder med sensitivitet 75 % och specificitet 95 % (som kan styras med valt gränsvärde). För avancerade adenom (vars exstirpation vid koloskopin ju ger även prevention) uppges sensitiviteten 13 % för DNA-blodprovet, medan FIT ligger på 25 %. Vi skriver utförligt om detta i det Nationella vårdprogrammet för tjock- och ändtarmscancerscreening (Tjock- och ändtarmscancerscreening (cancercentrum.se)
Men säkert kommer blodprovsbaserade KRC-screeningmetoder att utforskas vidare, liksom faeces-DNA-metoder (varav en är FDA-godkänd för screening), och komplettera varandra och ytterligare öka deltagandet i KRC-screeningen.
ett blodprov kan vara mera effektivt faeces
3 månader sedan
Utvecklingen av nya metoder att screena kommer att drivas av de kommersiella intressenterna därför att de har resurserna att utföra målinriktade och relevanta studier. Flera läkemedelsbolag och firmor som tillverkar utrustning har laboratoriedivisioner medan andra äger eller är delägare i mindre analysfirmor. Detta betyder stor marknadsförningskraft.
I sin klassiska skrift från 1968 lade Wilson och Jungner fram de principer som fortfarande anses grundläggande för all screening. Två av deras kriterier var att det måste finnas ett lämpligt test eller undersökning och att testet måste vara acceptabelt för befolkningen (dvs de som skulle screenas). Deras exempel på att förbättra bekvämligheten var egenprovtagning för livmoderhalscancer.
Det är nog inte otroligt att ett screeeningsystem baserat på ett enkelt blodprov kan vara mer acceptabelt och därmed mer effektivt än ett baserat på egenprovtagning på faeces.
De studier som gjorts på screening för KRC baserat på egenprovtagning av faeces har generellt funnit att de som noggrant screenade sig var de i den lägsta riskgruppen medan personer i högsta riskgruppen hade sämst deltagarfrekvens. I en studie i södra England på 1 miljon personer var det bara 60 % som skickade in faecesprover. Sammalunda en i norra Kalifornien med lite annan design var i stort sett lika dålig följsamhet.
Wilson JMG, Jungner G. Principles and practice of screening for disease. Geneva: World Health Organization; 1968.
-- Wilsons & Jugners kriterier anses fortfarande vara utmärkta – t ex
Dobrow MJ, Hagens V, Chafe R, Sullivan T, Rabeneck L. Consolidated principles for screening based on a systematic review and consensus process. CMAJ. 2018 Apr 9;190(14):E422-E429.
som identifierade att inga luckor eller principer saknades. De utförde en a systematisk översikt och en s k Delphi konsensusgenomgång.
I sin klassiska skrift från 1968 lade Wilson och Jungner fram de principer som fortfarande anses grundläggande för all screening. Två av deras kriterier var att det måste finnas ett lämpligt test eller undersökning och att testet måste vara acceptabelt för befolkningen (dvs de som skulle screenas). Deras exempel på att förbättra bekvämligheten var egenprovtagning för livmoderhalscancer.
Det är nog inte otroligt att ett screeeningsystem baserat på ett enkelt blodprov kan vara mer acceptabelt och därmed mer effektivt än ett baserat på egenprovtagning på faeces.
De studier som gjorts på screening för KRC baserat på egenprovtagning av faeces har generellt funnit att de som noggrant screenade sig var de i den lägsta riskgruppen medan personer i högsta riskgruppen hade sämst deltagarfrekvens. I en studie i södra England på 1 miljon personer var det bara 60 % som skickade in faecesprover. Sammalunda en i norra Kalifornien med lite annan design var i stort sett lika dålig följsamhet.
Wilson JMG, Jungner G. Principles and practice of screening for disease. Geneva: World Health Organization; 1968.
-- Wilsons & Jugners kriterier anses fortfarande vara utmärkta – t ex
Dobrow MJ, Hagens V, Chafe R, Sullivan T, Rabeneck L. Consolidated principles for screening based on a systematic review and consensus process. CMAJ. 2018 Apr 9;190(14):E422-E429.
som identifierade att inga luckor eller principer saknades. De utförde en a systematisk översikt och en s k Delphi konsensusgenomgång.
Kvalitet och deltagande avgörande
3 månader sedan
Slutkommentar: Instämmer. Cancerscreening är en komplex process och varje led är avgörande för slutmålet minskad cancermortalitet (för kolorektalcancer, KRC, 300–400 färre årligen). Högt deltagande är givetvis vitalt. För KRC-screeningen (f-Hb-baserad) är Socialstyrelsens mål ≥ 45 % för att uppnå effekt (även enligt internationella rekommendationer) och det svenska programmet har ≥ 65 % som mål. F.n. ligger deltagandet på just 65 %, men med intervallet 58 % - 74 % mellan regionerna, när drygt hälften av åldersklasserna 60–74 år är inkluderade. Nationella styrgruppen följer förstås deltagandet och forskningsmetoder har tagits fram för att analysera orsaker till skillnader, t ex socioekonomiska. Bl a har screeninginformationen översatts till de största språkgrupperna och digitalt material publicerats.
Jag inledde diskussionen med att framhålla just koloskopins centrala betydelse vid KRC-screening (oavsett metod). I kvalitetsregistret ses en adenoma detection rate (proxymått för mortalitet) på i medeltal 48 %, dvs med god marginal över rekommenderade 25 %, men intervallet är 40 % - 70 % mellan enheterna. Om denna trend består när hela programmet är infört, indikerar den en kvalitetsskillnad som bör uppmärksammas. Detta illustrerar hur ett populationsbaserat cancerscreeningprogram kontinuerligt bevakar och analyserar kvalitetsparametrar för varje delmoment.
Jag inledde diskussionen med att framhålla just koloskopins centrala betydelse vid KRC-screening (oavsett metod). I kvalitetsregistret ses en adenoma detection rate (proxymått för mortalitet) på i medeltal 48 %, dvs med god marginal över rekommenderade 25 %, men intervallet är 40 % - 70 % mellan enheterna. Om denna trend består när hela programmet är infört, indikerar den en kvalitetsskillnad som bör uppmärksammas. Detta illustrerar hur ett populationsbaserat cancerscreeningprogram kontinuerligt bevakar och analyserar kvalitetsparametrar för varje delmoment.
Från startsidan
