Lyssnade ni på överstelöjtnant Joakim Paasikivis »Sommar« i P1? Om inte, så gör det.

Spetsa öronen när han pratar om Vladimir Putins och Volodymyr Zelenskyjs respektive ledarskap och hur arméernas agerande avspeglar deras ledare [1]. Jämför sedan hans analys med styrningen av Sveriges hälso- och sjukvård.

Paasikivi beskriver den ryska arméns toppstyre, där detaljstyrda order om hur arbetet ska utföras ges uppifrån medan medarbetarna ute i fält fråntas möjligheten att fatta beslut och prioritera enligt sin kompetens och situation. Det blir säkrare att göra inget än att göra fel. När allt går enligt plan är detta ledarskap inget problem, men det gör det sällan i krig eller i akuta sjukvårdssituationer. När de som besitter kompetensen ute i fält inte ges mandat att fatta beslut baserade på situationen leder det till passivitet och resursslöseri och till att misstag upprepas. Teamkänslan undermineras, och samarbetet följer efter.

Paasikivi beskriver sedan hur Ukrainas armé präglas av uppdragsledning, där tillit råder mellan över- och underlydande. Soldater i fält tilldelas en uppgift, med ett förtroende att utföra den tillsammans på bäst lämpat sätt. Detta skapar flexibilitet och meningsfull användning av resurser. De som utför uppgiften får en helhetsbild och förståelse av sitt uppdrag, misstag blir till lärdomar som åtgärdas snarare än bestraffas, och teamkänslan förstärks; precis det arbetsklimat som vore önskvärt i den svenska hälso- och sjukvården.

Paasikivi nämner vidare att de på Försvarshögskolan ofta frågar sig: »Gör vi rätt saker, eller gör vi bara rätt?« Även här har sjukvården en hel del att lära av militären. I dagens kliniska vardag handlar det allt mer om att göra rätt: att följa pm och fylla i checklistor och kvalitetsregister. Det borde snarare handla om att göra rätt saker, som att begränsa administration till förmån för fler patientbesök.

Journalisten Björn Wiman skrev nyligen en artikel med rubriken »Vansinnet i den svenska sjukvården är ett hot mot hela samhället« [2]. Jag instämmer i hans uppfattning att dagens hälso- och sjukvård är ett resultat av att den leds av personer utan medicinsk utbildning eller förankring i verksamheten. Det är inte längre de med högst medicinsk kompetens och längst erfarenhet som fattar besluten.

En tysk specialistläkare och tidigare kollega till mig berättade för sin pappa, gammal lärare i Tyskland, att hans chef inte var läkare. Hans pappa skrattade först, men när han förstod att sonen var allvarlig sa han förvånat: »Men du är ju överläkare?«

Jag förstår hans förvåning. I vilken annan organisation skulle sekreteraren plötsligt bli verksamhetschef? Militären styrs inte av de värnpliktiga, Riksbanken styrs inte av ekonomistudenter och Ikea styrs inte av lagerarbetarna. Jo, förresten: de styrs med fördel av personer som har gått den långa vägen från golvet, via utbildning, för att slutligen besitta högst kompetens att leda verksamheten.

Åter till överstelöjtnant Paasikivi och hans illustrationer av Rysslands och Ukrainas respektive ledarskap. Han hänvisar till bilder av Putin vid ena änden av ett flera meter långt konferensbord, med tre av sina ministrar vid andra änden, i ett »nära« och »informellt« möte. Ett annat exempel är Putin på besök vid fronten, stelt uppställd vid en pulpet. I motsats till detta ses Zelenskyj på »selfies« med soldater vid fronten. Han delar ut medaljer. Är på plats. Delar faror.

I den svenska hälso- och sjukvården sitter ledningen numera i »administrativa korridorer« i en annan del av sjukhuset. I en annan verklighet. På möten berättar de stolt om verksamhetens värdegrund med hjälp av en powerpoint-presentation framtagen av en inhyrd PR-firma. Känslan av att vi sitter vid varsin ände av ett flera meter långt konferensbord är påtaglig.

Till er som nu tänker: »Jämförde hon just styrningen av svensk hälso- och sjukvård med ledarskapet i den ryska militären?« så låter jag det vara outtalat. Men Sveriges hälso- och sjukvård behöver mer av Zelenskyjs ledarskap, där tillit råder mellan över- och underordnad och besluten överlämnas till den med högst kompetens i fält. Att göra rätt saker, inte bara göra rätt.