Efter studentexamen i hemstaden Nyköping 1959 påbörjade Ingemar Sjödin sina läkarstudier i Göteborg. Han anslöt till psykiatrin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och disputerade 1983 på en avhandling om psykoterapi vid magsårssjukdom, där resultaten visade att en kombination av psykoterapi och somatisk behandling gav bättre utfall än enbart det ena. Fortsatt forskning meriterade Ingemar till docent, och vid flytten till Linköping i mitten av 1980-talet tillträdde han en tjänst som universitetslektor och överläkare. Här var han starkt engagerad i studentundervisningens olika delar vid sidan av det kliniska patientarbetet och flera forskningssamarbeten inom olika områden. Han utvecklade på olika sätt också medarbetarnas internutbildning och kompetensutveckling. En period med början under 1990-talet var han också klinikchef där en tidig insats var att organisera vården efter de diagnostiska huvudgrupperna snarare än efter patientens boendeadress, vilket gav en bättre grund för den subspecialisering som var nödvändig på grund av den starkt växande kunskapsmängden och efterfrågan på psykiatriska insatser.
Ingemar var en period fackligt aktiv, och hade även uppdrag inom flera externa verksamheter där psykiatrisk kompetens behövdes. Han var på så sätt idogt arbetande ännu högt upp i åren.
Ingemar var mycket uppskattad såväl som läkare, lärare och ledare. Han visade alltid stor tillgänglighet och hög kompetens. Hans personliga värme och vänlighet är också allmänt omvittnad, likaså hans genuina bildning, stora beläsenhet och generositet, som vi särskilt kunde ta del av vid återkommande inbjudningar till möten med samkväm på hans älskade Biskopsberga gård i Skänninge.
Vi beklagar djupt Ingemars bortgång och känner en stor saknad. Vi är tacksamma för att ha fått arbeta tillsammans med honom och för att ha fått lära känna honom som person.
