Som med kand med några provinsialläkarvikariat i bagaget jobbade Kjell Asplund för Internationella Röda Korset med hjälparbete i krigets Biafra. Ett halvsekel senare analyserar han insiktsfullt sina uppskakande upplevelser. Det är en blandning av dokumentär och autofiktion, med en rapp dialog som driver handlingen framåt, elegant blandad med historik och analyser.
Men först bakgrunden: Nigeria är stort som Tyskland och Frankrike tillsammans. (Vanliga kartprojektioner förminskar länder kring ekvatorn. Afrika har större yta än USA, Kanada och Kina tillsammans.) Nigeria har nu 240 miljoner invånare och enorma olje- och gasfyndigheter, till stor del lokaliserade i Biafra. Det var en av anledningarna till att Biafra försökte bryta sig ut under åren 1967–70. Provinsen var tre gånger så stor som Västra Götaland. Biafra hade 13 miljoner invånare, och nationalhymnen var Sibelius »Finlandia«, en hyllning till de finska soldaternas »sisu«, kan man förmoda. Upproret leddes av general Ojukwu, utbildad vid Oxford och Sandhurst. Nigeria fick massivt militärt stöd av Storbritannien, medan Biafra till stor del finansierades av kyrkor och hjälporganisationer, som fick betala höga avgifter för att få leverera nödhjälp. Biafra hade inga tunga vapen, och utgången av kriget var given på förhand. Två miljoner människor dog, de flesta av sjukdomar och svält – kostnadseffektiva och väl beprövade massförstörelsevapen.
Kjell Asplunds dagboksanteckningar skrevs oemotionellt, nästan cyniskt – en attityd som väl är ett överlevnadsvillkor i krigs- och katastrofmedicin. Det är ju också svårt att i krigets rök och damm se de större perspektiven, vilka fortfarande kan te sig dunkla. Boken däremot är engagerad och analyserande. Som de flesta andra Biafra-volontärer drevs han av en blandning av idealism, entusiasm, harm och en tilltagande frustration. Läkare som arbetat i Biafra för Röda Korset reagerade mot dess korruption, byråkrati och ineffektivitet och bildade senare Médecins sans frontières, som sätter själva hjälpbehovet i centrum.
Författaren diskuterar de grundläggande etiska och moraliska frågorna som han inte hade tid att fundera på i arbetet på »feeding stations« och »sickbays« i djungeln. Förmodligen förlängde hjälpinsatserna kriget, svälten och lidandet. Det är ett etiskt dilemma, men å andra sidan kan man i nödsituationer sällan förutse de långsiktiga konsekvenserna.
Det är en tankeväckande skildring som kan rekommenderas inte bara till vårdpersonal utan till alla som är engagerade i ideell hjälpverksamhet. Boken sakar tyvärr bilder, men har ett stort antal referenser; speciellt rekommenderas BBC:s »Nigeria war against Biafra 1967-1970« (googla!) och C N Adichies »Half of a yellow sun«.
