»Jag har blivit forskarfrälst!«

Lova Widman har ägnat en stor del av sin sommar åt att intervjua sjukvårdare inom insatspolisen. Hon är en av 26 läkarstudenter som i våras fick stipendium av Läkaresällskapet för att kunna ägna sig år medicinsk forskning under sommaren. 

Hur har sommaren varit?

– Jättekul! Jag har fått grotta ner mig inom forskning och mitt intresse för prehospital sjukvård och polisiär medicin. 

Hur kom det sig att du sökte stipendiet?

– Det började redan för ett år sedan då jag på hösten skulle påbörja min examensrapport. I Linköping har vi en hel termin med examensarbete, och jag gjorde det på Katastrofmedicinskt centrum. Jag och min handledare hade så kul tillsammans, det blev inte bara fokus på forskningen utan även på mig och mina intressen, och vi ville fortsätta på något sätt. Då hittade hon ett projekt på Polishögskolan i Borås som jag skulle kunna vara med i parallellt med läkarstudierna. Men det blev svårt att kombinera med läkarprogrammet, det var frustrerande att det inte gick, så när min handledare hittade stipendiet och jag fick det blev det en fantastisk möjlighet att ta mig an detta under sommaren.

Vad är det du har gjort i forskargruppen?

– Jag har intervjuat sjukvårdare inom insatspolisen, långa intervjuer under en timme, deras tankar om sitt arbete. Sjukvårdarnas utbildning är inriktad på att kunna ta hand om främst skadade poliser, och sedan 2016 har de fått ut­ökade möjligheter att genomföra mer avancerade prehospi­tala interventioner, typ i likhet med ambulanspersonal. I och med en förändrad samhällsbild så har efterfrågan på deras sjukvård ökat, där fokus kanske inte bara ligger på att vårda kollegor. Vi har undersökt om sjukvårdarna tycker att deras förutsättningar är tillräckliga i relation till behovet. De är inte läkare utan poliser med ett brinnande intresse för sjukvård – men vad tycker de om att ta hand om en skottskadad 14-åring?

– Nu håller vi på att bearbeta materialet. Det är kul med prehospital sjukvård generellt, och forskningen kan ofta leda till konkreta förbättringar. Jag hoppas att vårt arbete kan bidra till en ökad samverkan mellan prehospitala organisationer.

Hur har det varit att forska?

– Det har varit ett bra upplägg, där jag har kunnat styra min tid själv. Jag är så nöjd, och jag kommer inte att klippa navelsträngen till forskargruppen. Jag har hittat människor med samma intressen som jag, det kan annars vara svårt som läkarstudent. Det har varit som att öppna Pandoras ask – jag har blivit forskarfrälst!

Du har också gjort värnplikt som sjukvårdare. Var det där ditt intresse för att bli läkare väcktes?

– Ja, jag hade inget sjukvårdsintresse tidigare, men inom Försvarsmakten fick jag upp ögonen för akutsjukvård. Efter tio veckors sjukvårdsutbildning fick jag vara på en civil ambulansstation och tyckte att det var häftigt att man faktiskt kunde göra så mycket efter bara tio veckors utbildning. Så då tänkte jag: »Vad kan man då inte göra efter 5 ½ års läkarstudier?« Det är så otroligt mycket man kan göra inom akutsjukvården. Men hade jag inte kommit in på läkarprogrammet hade jag sökt för att bli polis.

Hur ser framtiden ut om, säg, 5 år?

– Jag kan se mig själv på flera olika platser, det finns så många roliga möjligheter! Jag brinner extra för akutsjukvården, så jag hoppas att jag åtminstone har haft ett jobb där, och så hoppas jag kunna doktorera inom katastrofmedicin och kanske ha ett finger med i det polisiära.

Har sommaren blivit så fantastisk som du hoppades på?

– Ja, verkligen. Det är absurt, men jag har verkligen vaknat med ett leende på läpparna, det är som om jag har varit med i en spännande film – och fått betalt. Jag är supernöjd. Men mina föräldrar har tröttnat på allt mitt prat om poli­siär medicin!