Den 22 juli publicerade Läkartidningen artikeln »Få regioner har kvar särskilda mottagningar för postcovid«. Vi välkomnar bevakningen av frågan, då prevalensen av postcovid verkar vara minst 3 procent och av svår postcovid ca 1,5 procent [1-5]. Några påståenden i texten behöver dock nyanseras.

Regionföreträdare uppger att primärvården har tillräcklig kunskap för att handlägga patientgruppen med svåra symtom relaterade till postcovid. Kunskapsområdet är dock snabbt expanderande, och när primärvården inte får kontinuerlig och adekvat fortbildning eller specialiststöd i svårbehandlade fall blir resultatet en tydlig variation i vårdkvalitet. Regionernas pågående fortbildningsstopp bidrar till problemet.

I dagens kunskapsläge innebär bästa möjliga vård att den enskilda patientens symtomkluster identifieras genom lämplig diagnostik för att möjliggöra symtomlindrande behandling och anpassad rehabilitering. Detta synsätt bör vara utgångspunkten för hälso- och sjukvårdens arbete. Där uppdaterad kunskap om diagnostik inte implementeras går patienter miste om möjlig symtomlindring. Det är enkel matematik. Specialistvård för postcovid och andra postinfektiösa tillstånd behövs som nischad expertis för konsultation – precis som vid andra komplexa och kroniska sjukdomar.

Vikten av kontinuerlig kunskapsutveckling gällande postcovid betonas av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys [6]. Att hänvisa de svårast sjuka till en primärvård utan förutsättningar att kontinuerligt följa kunskapsutvecklingen medför patientsäkerhetsrisker. Risken för ojämlik vård ökar.

Patienter med svår postcovid har behov av en multidisciplinärt sammansatt specialistvård. I en studie rapporterades hälsorelaterad livskvalitet vid postcovid ligga i nivå med den för personer med avancerad lungcancer. Effekten av postcovid på patienternas dagliga aktiviteter var större än vid stroke och jämförbar med effekten av Parkinsons sjukdom [7]. Till skillnad från kroniska tillstånd med jämförbar påverkan på livskvalitet och dagliga aktiviteter saknar de flesta regioner en specialistvårdnivå för de svårast sjuka i postcovid. Hade detta accepterats för de andra diagnoserna ovan?

Att samla de svårast sjuka patienterna på multidisciplinära specialistmottagningar, som WHO rekommenderar [8], skapar förutsättningar för att bygga erfarenhetsbaserad kunskap på ett större patientunderlag, att forska och att implementera den senaste kunskapen från forskning – kort sagt, att kunna erbjuda en god, tillgänglig och patientsäker vård.

Mottagningarna i Sverige har varit uppbyggda på olika sätt, med olika ambitionsnivå. Region Stockholm sticker ut i positiv riktning med sin multidisciplinära mottagning, hög kompetens om postinfektiösa tillstånd hos vårdpersonalen och en nära koppling till forskning. I andra regioner har ambitionerna varit lägre, och patienterna har i stor utsträckning hänvisats till passiv exspektans. Det är förväntat att remissflödet minskar då.

Vi och WHO är inte ensamma om att förorda specialistmottagningar för postinfektiösa tillstånd. I Europaparlamentets resolution om lärdomar och rekommendationer från pandemin [9] går följande att läsa:

»Europaparlamentet erkänner vikten av certifierade tvärvetenskapliga öppenvårdskliniker och rehabiliteringscentrum för patienter med postcovid i alla EU-länder, som tar hänsyn till de särskilda behoven hos patienter med postcovid, däribland ansträngningsutlöst försämring, och som tillämpar de senaste rönen.«

Vi uppmanar regionerna att tänka om och följa Europaparlamentets rekommendationer. Missa inte den unika möjlighet som pandemin medför: att accelerera lärandet och förbättra vården vid postinfektiösa tillstånd. Det kommer samhället att vinna på i längden, och det ökar vår beredskap inför kommande pandemier [10]. Låt oss i Sverige bidra till den ovärderliga medicinska utveckling som nu sker.