Kvarts (stendamm) som inandas ger upphov till silikos, vilket beskrevs redan 1734 av Carl von Linné hos bönder i Dalarna som bröt sandsten med mycket hög halt av kvarts och bearbetade den till slipstenar. Männen dog tidigt, och Linné noterade en hög förekomst av änkor.

Frekvensen av silikos ökade kraftigt under första halvan av 1900-talet, sedan man infört högeffektiva pneumatiska borr- och slipmaskiner som genererade höga nivåer av damm. Konsekvensen blev epidemier av silikos i Sverige och i den övriga industrialiserade världen. Ett exempel är ett tunnelbygge i östra USA. Den långa tunneln, som skulle leda vatten fram till ett kraftverk, byggdes snabbt tack vare de moderna luftdrivna verktygen och stod klar 1931. 1 800 arbetare jobbade i skift under extremt dammiga förhållanden, då berggrunden bestod av sandsten med nästan ren (99 %) kvarts. Under bygget och de två följande åren avled drygt 700 av dessa arbetare, nästan alla i akut silikos [1].

I Sverige fick vi kontroll över silikosen genom krav på minskad kvartsexponering förenat med krav på dammätningar på arbetsplatserna. Den framgångsrika preventiva insatsen baserades på ett trepartssamarbete mellan staten, arbetsgivare och fackliga organisationer. Dessutom genomfördes regelbundna skärmbildsundersökningar av de exponerade grupperna och resultaten rapporterades till ett centralt register. Kring millennieskiftet var silikos en sällsynt sjukdom i Sverige, och cirka 7 personer per år avled med silikos som underliggande dödsorsak [2]. Eftersom silikos oftast är en långsamt framskridande sjukdom så hade dessa personer utsatts för exponering långt tillbaka i tiden.

Närmare 300 år efter Carl von Linnés observationer är risken med stendamm återigen högaktuell. Under senare år har det beskrivits en epidemi av svår silikos, ibland dödlig, hos arbetare som tillverkar eller installerar bänkar av konstgjord sten (kompositkvarts) i kök och badrum [3, 4, 5]. Kompositkvarts har en mycket hög halt av kvarts (>90 %) jämfört med natursten som till exempel granit. Vi har ännu inte observerat några fall i Sverige, men detta utbrott av allvarlig silikos visar att stendamm är en yrkesexponering som inte kan förpassas till historieboken. Andra allvarliga epidemier av silikos under 2000-talet har uppträtt i Turkiet och Bangladesh när nytillverkade jeans sandblästrades för att se slitna ut.

Vad som inte är lika välkänt är att exponering för kvarts också ökar risken för lungcancer, KOL, autoimmuna sjukdomar, tuberkulos samt hjärtinfarkt. I metaanalyser har exponering för stendamm visats leda till en risk för lungcancer mellan 1,15 och 1,45 och till en nästan fördubblad risk för KOL, särskilt hos aldrig-rökare [6, 7]. Yrkesexponering för kvarts har också, baserat på åtta stora epidemiologiska studier, bedömts vara associerad med en ökad risk för ischemisk hjärtsjukdom [8]. Det finns också flera studier som talar starkt för att yrkesexponering för kvarts ökar risken för såväl systemisk skleros (sklerodermi) som reumatoid artrit och systemisk lupus erythematosus [9, 10]. Mekanismerna som kan förklara varför inhalation av kvarts kan ge upphov till ett sådant brett spektrum av sjukdomar är delvis oklara. En tänkbar orsak är att inhalerade kvartspartiklar fagocyteras av alveolära makrofager, vilket leder till ett inflammatoriskt svar och en oxidativ process som via blodbanan kan ge effekter även i extrapulmonella organ.

I Sverige är gränsvärdet för kvarts under en arbetsdag 0,1 mg/m3, men i våra nordiska grannländer är det 0,05 mg/m3. Risken för sjukdom avspeglas bäst i den totala dosen, som beräknas genom att multiplicera genomsnittlig dos med den tid som personen exponerats. Till exempel ger 20 års arbete vid 0,1 mg/m3 en kumulativ dos på 2 mg/m3 -år. Detta är en dos som ger en kraftig riskökning för såväl silikos som KOL.

Våra slutsatser är:

Yrkesexponering för kvarts ökar risken för silikos, lungcancer, KOL, autoimmuna sjukdomar och hjärtinfarkt.
Arbete med bänkskivor av kvartskomposit kan orsaka svår silikos.
Sverige måste sänka gränsvärdet för kvarts till 0,05 mg/m3.