Sommaren närmar sig sitt slut och i år har sjukvården utsatts för väldigt stora påfrestningar. Personalbristen i vården har varit mer uttalad än tidigare år och situationen har varit krisartad på många håll i Sverige. Tyvärr är det längre inte bara sommartid som kraftiga neddragningar görs inom sjukvården. Varför? För att ekonomin är så dålig att det inte finns pengar att driva vård och för att personalbristen tvingar fram neddragningar av vårdplatser, mottagningsmoduler och operationssalar.

Under 2023 och 2024 har regionerna utsatts för ett ekonomiskt stålbad och det är troligtvis bara början. Sverige har en åldrande befolkning samtidigt som de medicinska landvinningarna ökar för varje år och sjukvården kan göra mer för fler. Att denna ekvation inte går ihop har varit väldigt tydlig i många år för oss som verkar i glesbygd och små regioner. I till exempel Jämtland har vi ständiga ekonomiska underskott och det har haglat sparpaket genom åren.  Skatteunderlaget är lågt. Befolkningen är åldrad och bor glest. Beroendet av olika strukturella utjämningssystem är uttalat. Diskussioner om minskad servicenivå och höjda egenavgifter har varit återkommande, men är politiskt känsliga. Även om regionpolitikerna skulle vara mogna för att konkretisera ett minskat vårdutbud så är det delvis omöjligt att genomföra i praktiken. Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig med att vården ska vara jämlik i hela Sverige. Det som inte kan erbjudas lokalt måste regionen köpa av någon annan utförare, oftast dyrt, i någon storstad söderut. Det blir inte heller jämlikt eftersom vårdgarantin passar dem som är friska, raska, orkar resa långt och kan ställa krav, inte alltid dem med störst behov. Den unga och pigga kan åka långt för sin vård, men den äldre och multisjuka har inte samma förutsättningar.

Nu har den ekonomiska krisen spritt sig som en löpeld från Norrlands inland till landets övriga regioner. Enligt SKR går regionerna back 16 miljarder under 2024. Det är bara enstaka regioner som har svarta siffror – alla andra röda. Fler och fler regioner gör samma misstag som Jämtland gjort – sparar enligt osthyvelsprincipen, det vill säga minskar budgeten utan att diskutera eller konkretisera vad detta får för konsekvenser på vårdutbudet och servicenivån i form av köer och bortprioriteringar. Konsekvensen blir personalminskningar och att kvarvarande medarbetare får springa snabbare och hantera en uppenbar obalans mellan krav och resurser. Det blir besparingar utan att adressera det verkliga problemet – att det kostar väldigt mycket pengar att producera sjukvård. Metoden är dålig. Den träffar inte målet och är väldigt kortsiktig. Politikerna lämnar professionerna med prioriterings- och ransoneringsfrågorna. Att professionerna är bäst lämpade att göra de medicinska prioriteringarna utifrån prioriteringsgrunden är självklart, men politiken behöver ta ansvar för konsekvenserna. Så sker inte i dag utan det är sjukhusledningar och sjukvårdspersonal som tvingas förklara och försvara de prioriteringar som ekonomin tvingar fram.

Det är hög tid att våra ledande politiker tar ansvar och förklarar för medborgarna vilka konsekvenser som den dåliga ekonomin får på den offentliga servicen och vården. Ansvaret innebär dels att kalibrera vårdutbudet nationellt och säkerställa ekonomiska förutsättningar över hela landet, dels att vara transparenta mot befolkningen om vilken vård som kan ges under rådande ekonomiska förutsättningar. Läkarna kläms idag mellan lagstiftningens krav, läkaretiken, prioriteringsgrund och medborgarnas förväntningar. Politikerna måste därför börja våga diskutera konsekvenserna av resursbristen. Vad kan man som medborgare förvänta sig? Hur långt är det rimligt att ha till ett fungerande akutsjukhus? Hur många ska dela på samma distriktsläkare? Vilka egenavgifter ska gälla? Tillgänglighet och utbud ska vara lika över hela Sverige och hela Sverige behöver ekonomiska förutsättningar att klara uppdraget.

Politiker, våga prata om vilken vård vi ska och kan få för den gemensamma skattekronan!