»Fan, vad jag inte vill att det ska vara cancer«

»Fan.« Svordomen flyger ur mig i samma stund som jag stängt dörren till mottagningsrummet på gynakuten. Där inne väntar min patient – en 42-årig kvinna med nyupptäckt hudcancer – på nästa dåliga besked. Inom mig ryms vad som känns som tusentals känslor, men ut kommer bara ett ord: »Fan.«

Kvinnan på rummet fick för en månad sedan veta att hon har hudcancer. Hon har sedan dess samlat vårdkontakter som om de vore bonuspoäng i mataffären. Hon har utretts, diagnostiserats och behandlats, allt inom loppet av några veckor. Vårdförloppet har presterat oklanderligt, och inne på mitt mottagningsrum sitter dess resultat – en kvinna i kris. Hon berättar att hon väntar adjuvant behandling och har slutat sova om nätterna. »Läkarna säger att det är en krisreaktion.« Så klart. Allt annat vore väl konstigt. Det smärtar i mig att se henne. Hon sitter på stolen så där hopsjunken, med kinderna indragna och utan glöd i blicken, som bara svårt sjuka patienter mitt i livet gör. Utanför mottagningsrummet sitter hennes make och hemma väntar barnen. Spåren av deras tidigare vardag med kontorsarbete, småtjafs och fotbollsträningar är som bortblåsta. 

Anledningen till att kvinnan söker gynakuten i dag är riklig menstruation. Vi samtalar, och jag kommer på mig själv med att känna en enorm lättnad över att få hjälpa denna så malignt drabbade patient med något så benignt som mens. Men så kommer vi till undersökningen, och efter att jag fått se hennes livmodertapp förändras allt. Även för mitt otränade öga är det uppenbart – det som växer där kan inte vara annat än cancer. Inte en cancer till. På en blixtsekund slår jag om. Från lättad till pressad. Från benign till malign. Jag undrar om hon märker. »Jag ser en förändring på livmodertappen som jag vill att någon mer erfaren kollega kommer och tittar på.« Jag tittar kvinnan i ögonen samtidigt som jag säger det. Hon förstår vad jag egentligen menar. 

Den senaste månadens vårdkontakter har gjort henne till proffspatient. Hon talar numera vårt språk. Hon förstår att det är allvar. Igen. I kvinnans blick förväntar jag mig se hennes låga slockna – så som jag sett den göra hos andra patienter när de förstått att de drabbats av allvarlig sjukdom. Men hos henne slocknar ingen låga – den har hudcancern redan släckt. Jag frågar om det är okej att jag lämnar henne för att hämta min kollega och hon svarar »ja«. Jag lämnar försiktigt rummet och stänger dörren. »Fan.«

Fan, vad jag inte vill att det ska vara cancer. Och fan, vad jag inte vill behöva säga till henne att det ser ut som cancer. Autopiloten jag navigerat efter inne på mottagningsrummet slås av. Jag vet inte om det är på grund av PMS eller sömnbrist, men bakom ögonlocken bränner nu tårarna. Det är knappt jag vågar erkänna – men för en blixtsekund tycker jag inte bara synd om min patient, som ska tvingas bära ännu ett besked, utan även om mig själv som ska behöva lämna det. Om det ändå bara varit mens.

 Jag hämtar min kollega och vi går tillbaka till patienten tillsammans. Autopiloten slås på igen. Ska livet tvinga min patient att bära beskedet ska nog jag orka lämna det. 

Inne på mottagningsrummet gör min kollega och jag det vi ska. Vi undersöker, tar prov och informerar om vårdförlopp. Allt med mesta möjliga medkänsla. Hela tiden förberedda på att kvinnan plötsligt ska bryta ihop, bli arg, ledsen och förbannad. Fälla ett par tårar och själv säga några väl valda svordomar. Men den förväntade dramatiska reaktionen uteblir. Jag förstår att min patients kulmen redan är nådd. Kris är kanske ett binärt tillstånd – något man är eller inte är i – och hon är redan i det. I stället blir det jag som på vägen hem från jobbet låter de brännande tårarna bakom ögonlocken falla. Fan. Vad. Livet. Är. Orättvist.