»Jag är stolt över att jag valde att arbeta med smärta«

Hani Hattar intresserade sig tidigt för smärtproblematik och Ehlers–Danlos syndrom (EDS), men också hur smärta uttrycks i olika kulturer. Lagom till pensionen får han nu ett internationellt pris för sina insatser för  att öka kunskapen om EDS. 

– Det känns jättebra, och när jag fick höra det så tänkte jag: »Äntligen«. Men jag visste inte att jag var nominerad, så priset kom som en överraskning. 

Hur kommer det sig att du blev intresserad av smärta och Ehlers–Danlos syndrom?

– Jag jobbade från början med idrottsmedicin och märkte att en del idrottare som var överrörliga utvecklade en form av smärta som kunde sprida sig i kroppen, liknande fibromyalgi. Så jag började läsa på och ta kontakt med kollegor i and­ra länder. Jag är självlärd eftersom det i Sverige inte finns någon utbildning om EDS. Problemet här är att tillståndet inte ligger under någon specialitet, så alla som jobbar med detta är entusiaster och eldsjälar. Man blir intresserad och får lära sig själv. Jag hade önskat att dia­gnosen låg under rehabiliteringsmedicin.

– På smärtenheten vid Västerviks sjukhus har vi haft ett team som har jobbat speciellt med EDS, inte bara med att ge diagnos utan också med uppföljning och rehabilitering. Vi har tagit emot patienter från i stort sett hela Sverige. I början skakade folk på huvudet åt mig och tyckte att jag hittade på, men nu är diagnosen mer uppmärksammad och fler patienter har fått en diagnos. Det finns 13 grupper; den som heter hEDS har Socialstyrelsen nu tagit bort från gruppen »sällsynta sjukdomar«. 

När du går i pension läggs denna del av verksamheten ned. Hur känns det?

– Det är en stor sorg, och jag är glad över att jag inte är med när det går åt fel håll. Om ledningen i regionen hade ansträngt sig ännu mer för att hitta en efterträdare hade den medicinska expertisen kunnat bibehållas. Det är sorgesamt att vi nu backar i stället för att gå framåt. Jag har fått den här utmärkelsen mycket tack vare mina kontakter med internationella forskare och att jag har lyckats sätta Västervik på kartan, men medan man satsar i Europa får vi stryk här i Sverige. Så det är med blandade känslor jag går i pension.

Har du några planer för vad du ska göra?

– Sannolikheten är stor att jag kommer att arbeta på en nystartad privat klinik och fortsätta utveckla EDS-sjukvården. Kanske kan jag hitta fler kollegor som vill lära sig och utbilda dem. Privat är jag sugen på att skriva skönlitterärt, hämtat ur mitt eget liv. Jag vill också resa mer och komma i kontakt med fler kulturer.

Du har skrivit en bok om kulturella aspekter på smärta. På vilket sätt är det intressant?

– Jag har hållit massor av föreläsningar om hur man uttrycker smärta i olika kulturer och förstått att det intresserar många människor. Sjukdomar är lika, ett brutet ben är ett brutet ben överallt, men beteendet och hur man uttrycker smärta skiljer sig åt mellan kulturer. I och med att jag själv kommer från Jordanien och har bott och studerat i flera olika länder började jag intressera mig för detta – hur agerar vi när vi träffar människor som inte tänker som vi? När du befinner dig i en annan kultur kan du inte lära dig alla koder, det går inte. Men du kan vara nyfiken, då öppnas en massa dörrar – det är koden till att komma i kontakt med andra kulturer. Om det finns en naturlig nyfikenhet blir det inte svårt, då kommer det andra via praktik och genom att våga känna att »nu är jag ute på hal is«.

Vad är du mest stolt över yrkesmässigt?

– Jag är stolt över att jag valde att arbeta med smärta. Det är en svår och lång väg som jag har gått, men jag har inte gett upp. Jag är också stolt över mina kollegor som har varit med på resan, och att vi har satt Västerviks sjukhus på kartan. När jag träffar internationella kollegor tror de att vi är ett universitetssjukhus på grund av hur vi har arbetat med ESD!