I juni 2024 var det bara omkring hälften av alla väntande till barn- och ungdomspsykiatrin som fick ett första besök inom de 30 dagar som vårdgarantin stipulerar. Ännu färre fick påbörja utredning eller behandling inom 30 dagar [1].
Detta är alarmerande i sig, men allvaret förstärks av att trenden är negativ. Tillgängligheten försämras år efter år. Sedan 2014 har andelen som får behandling inom 30 dagar halverats, från 60 till 30 procent.
Regeringen ger genom överenskommelsen om tillgänglighet ett betydande stöd till arbetet med att ge fler barn och unga vård i tid. Under de senaste två åren har det handlat om drygt en halv miljard kronor per år. Därutöver finns en överenskommelse med Sveriges Kommuner och regioner (SKR) om psykisk hälsa som omfattar statliga medel om cirka 1,5 miljarder årligen.
Vi ser dock samtidigt att utvecklingen haltar, trots att det finns prestationsbaserad ersättning att sträva efter. Under första halvåret 2024 var det bara två regioner som kvalificerade sig till den maximala prestationsbaserade ersättning de kunde få. 15 regioner nådde endast upp till 60 procent av förväntat möjligt resultat. Över huvud taget är skillnaderna mellan regionerna alldeles för stora.
Det innebär ett stort mänskligt lidande när allt fler barn och unga får vänta allt längre på livsviktig vård och när föräldrar och närstående tvingas stå utan stöd och vägledning till hur de bäst ska hjälpa sin sitt barn.
Det är uppenbart att en stor efterfrågan på vård har bidragit till de växande köerna, liksom andra faktorer. Men som socialminister har jag också gång på gång uppmärksammats på hur låg produktivitet också bidrar till att färre får vård i tid.
Anställda vittnar om hur ineffektiva arbetssätt lever kvar – exempelvis omfattande behandlingskonferenser där personer som aldrig träffar patienten deltar, långa dröjsmål efter förstabesöket innan insatser och behandlingar beslutas och sätts in och avsaknad av tydliga vårdplaner.
Antalet patientmöten per anställd är iögonfallande lågt. Under 2023 gjordes i genomsnitt 1,3 besök per dag per helårsarbetande personal (1,8 besök per helårsarbetande behandlande personal), enligt SKR. Vissa regioner låg dock väsentligt lägre än så, med bara drygt ett besök per behandlande personal och dag. Detta bidrar självklart till att barn och unga har svårt att få träffa behandlande personal och att nybesöken blir få.
Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det behövs nya åtgärder, och en sådan presenterade jag nyligen: nationella utvecklingsteam inom psykiatrin. Dessa insatsgrupper ska på ett handfast och verksamhetsnära sätt kunna stödja regionerna i deras nödvändiga utvecklingsarbete. De ska med friska ögon och utifrån bästa praxis kunna ge råd om hur verksamheten kan föras framåt, så att man träffar fler patienter och förlorar mindre tid på sådant som inte ger patientnytta, och om hur tillgänglig kunskap och beprövad erfarenhet kan utveckla verksamheten. På detta sätt behöver inte heller regioner och kliniker uppfinna sina egna hjul, utan kan få stöd i att nå det vi alla vill: att fler barn ska få hjälp i tid.
Förändring av detta slag kräver ett helhjärtat engagemang. Därför är nationella utvecklingsteam ett erbjudande, inte ett tvång. Jag förväntar mig dock att alla regioner granskar sina egna resultat och reflekterar över om deras barn och unga verkligen får den vård de har rätt att vänta sig. Om svaret är nej bör regionen ta hjälp av ett nationellt utvecklingsteam.
Socialstyrelsen ska nu på uppdrag av regeringen ta fram ett förslag till hur sådana team kan utformas och hur de på allra bästa sätt kan bistå regionerna, för ökad jämlikhet, högre kvalitet och ökad tillgänglighet – helt enkelt för minskat lidande och god vård i tid för våra barn och unga.
Referenser
- Väntetider i vården, Sveriges Kommuner och Regioner
Har sett det förut, men förstår inte var man uppmätt en så låg besöksfrekvens Har arbetat 43 år inom psykiatrin, både i Stockholm och Gällivare, men aldrig haft mindre än i snitt 4 -5 patienter uppsatta per dag inom öppenvården, sedan var det några per vecka som uteblev. Och visst, ett antal behandlingsmöten i veckan där man pratar om patienter. Det är omöjligt och inte optimalt att som läkare inom psykiatrin träffa alla patienter själv varje gång. Våra behandlingskonferenser används för att tex sammanställa en utredning, (vi har i mycket mindre grad nytta av tex labbprover och röntgen, som ju kostar en del); besluta behandlingsinriktning - det är inte möjligt att vara ansvarig läkare för en stor mängd patienter utan att under året få veta något om hur behandlingen hos andra medarbetare går, och de i sin tur behöver diskutera med både läkare och de andra yrkesgrupperna i teamet.
Jag vill betona framförallt den första aspekten av behandlingskonferensen, för min erfarenhet säger mig att få utanför psykiatrin förstår det: vi har inte särskilt ofta nytta att undersökningar som röntgen, gastroskopi, laboratorieprover med mera Alla dessa kan beskrivas som "konferenser" men utförda på annan plats och under annan tid. Men oftast mycket, mycket dyrare per åtgärd än psykiatrins behandlingskonferenser
Men det jag egentligen vill kommentera är ministerns idéer om insatsgrupper för den regionala psykiatrin. Det låter verkligen jättekul och jag ställer gärna upp! Jag förmodar att vi kommer att få målade bilar (BUP INSATS?) och någon sorts uniformer, gärna liknande de sk SWAT-teamen inom polisen. Beväpnade med stora mängder enkäter för personalen och deras produktionslistor kommer vi säkert snabbt tvinga fram en uppryckning av BUP med fler patientmöten per anställd (psykologerna kan t ex lära sig att utföra blodtryckskontroller på sina ADHD-patienter, bara detta kan ge 5-6 extra besök per dag.) I övrigt tycker jag att det är fritt fram för förslag från både ministern, Socialstyrelsen och inte minst näringslivet om vad insatsgrupperna ska göra. (Var det någon som nämnde inhopp via fallskärm?)
I korthet, vad menar egentligen ministern?
