Är det rimligt att skjuta döden på framtiden till vilket pris som helst?

Kärnan i läkaryrkets uppdrag har alltid varit ganska given, och i grunden ganska enkel. Vi förväntas bota och förebygga sjukdom, minska lidande och rädda liv. På dessa grundstenar vilar också den medicinska etiken med sina principer som värnar om respekt för människovärdet, rättvisa och autonomi och som i sin tur utgör grunden för medicinska prioriteringar. I målfållan för dessa väntar vinst i kvalitetsjusterade levnadsår, på en väg som har en enda given utgång (döden), som vi dock med alla medel strävar efter att förhindra. Det finns en enkel självklarhet i detta, som vi i det enskilda mötet med patienten sällan behöver ifrågasätta. Men om vi tillåter oss själva att lyfta blicken något, från det enskilda patientmötet, och kostar på oss en stunds existentiell reflexion; är det ett givet självändamål för medicinen att vi alla ska bli så gamla som möjligt?

Med våra medicinska framsteg följer ständigt nya sätt att mota döden. Gränsen för hur gamla vi kan bli och vilka dödliga sjukdomar vi kan bota förskjuts för varje decennium. I dag utgör hjärt–kärlsjukdomar och cancer de två i särklass vanligaste dödsorsakerna i västvärlden. I små men successiva steg, med hjälp av nya preventiva läkemedel, kan risken för att dö i hjärt–kärlsjukdom reduceras, och med senare års landvinningar med riktade immunterapier mot cancer kan allt fler cancersjukdomar botas i allt högre åldrar. Samtidigt, på en parallell forskningsfront, den medicinska genetiken, närmar vi oss möjligheten att bromsa eller till och med reversera biologiska processer starkt kopplade till det naturliga och genetiskt förutbestämda åldrandet [1, 2].

Den fråga som oundvikligen väcks, men som vi tenderar att inte vilja ta i, är hur gamla vi egentligen anser det rimligt att vi ska kunna bli. Är och ska det givna målet för vårt yrkesutövande verkligen vara att till (nästan) varje pris – med någorlunda bibehållen livskvalitet – skjuta döden på framtiden så långt det bara är möjligt? Ja, förmodligen, på individnivå. Men på allmänmänsklig och existentiell nivå – vad tycker vi egentligen? Om vi inte ska dö i hjärt–kärlsjukdom eller cancer, vad tänker vi då i stället att vi, när det väl är dags, ska dö av? Och ur en etisk synvinkel: tycker vi att de nu levande ska ha företräde till ett långt och sjukdomsfritt liv, kanske på bekostnad av de ännu inte födda, det vill säga våra nästkommande generationer? Om vi alla på medicinsk väg skulle ha möjlighet att leva tills vi blev, säg, 120 år – vad skulle det ha för inverkan på hållbarhet, miljö och sociala strukturer? Och inte minst, från rättvisesynpunkt – vilka skulle ges tillgång till dessa medicinska möjligheter? Hela jordens befolkning eller (som så ofta) bara några få privilegierade? Redan i dag hade man, för de samhällskostnader som åtgår till polyfarmaceutisk kardioprotektiv intervention för en genomsnittlig förlängning av livet med några månader hos individer som redan levt ett långt och innehållsrikt liv, med enkla medel kunnat göra åtskilligt mer för att till exempel förhindra barnadödlighet i länder där en tiondel av befolkningen aldrig ens uppnår vuxen ålder.

Frågan vi ibland behöver ställa oss är alltså: Är en strävan mot ett evigt liv det givna målet för medicinen, eller finns det skäl att tycka att man som människa kan få vara nöjd med den tidsrymd som biologin försett oss med? Jag har förstås inte svaret på det. Men i en nyligen genomförd enkätstudie ansåg så många som en fjärdedel av respondenterna att en ökning av medellivslängden med 5–10 år skulle vara problematisk, samtidigt som 29 procent av männen och 12 procent av kvinnorna ansåg att det vore bättre ju längre medellivslängden kan bli [3]. Generellt förelåg i samma studie en väsentligt mer positiv attityd gentemot en förlängning av medellivslängden med hjälp av medicinska behandlingar (såsom läkemedel) än på genetisk väg. Själv tycker jag att frågan är värd en större plats i våra egna etiska diskussioner – gärna nu, och inte när det plötsligt blivit möjligt att, exempelvis på genetisk väg, radikalt fördröja det naturliga åldrandet.

Läs även:
Att inte hålla människor friska så länge som möjligt vore omoraliskt