När jag randade mig på neurologen bekymrade jag mig över att en patient blivit symtomfri av en verkningslös diagnostisk intervention. Min överläkare utbrast fryntligt: »Placebo, it’s a powerful drug!« När jag för första gången genomdrev en klinisk prövning med placebogrupp hade vi en patient som gick i remission från sin depression med natriumklorid. Det är väl egentligen inte så konstigt. Forntida egyptisk medicin vilade nästan helt på placeboeffekten. Läkaren förmedlade till patienten: »Du lider av Y. Detta kan jag bota.«
I en blindad studie i modern tid randomiserades försökspersonerna till kuvert med mikrodoser av psykedelika eller placebo. Vad som avgjorde huruvida personerna mådde bättre av doseringen var inte vad de fick utan vad de trodde sig ha fått, det vill säga evidens för en placeboeffekt.
Förväntan på behandlingsresultat gör det svårt för forskare att bevisa att en behandling hjälper, men väl förvaltad kan den bistå den behandlande läkaren. I min favoritbok under läkarutbildningen, Oxford Handbook of clinical medicine, uttrycktes det i en formel: optimism + X = bot. X var ofta exspektans, medan kroppen självläkte (resten av boken handlade om undantag, med andra värden för X).
Vi kan förmedla hopp till våra patienter, när det finns utrymme för det, och därmed öka chansen att symtomen går över, med eller utan behandling. Man skulle också kunna kalla det läkekonst.
