Debatten kring ökningen av antalet barn med diagnosen ADHD har under det senaste halvåret varit minst sagt intensiv. Den stundtals polariserade diskussionen har fokuserat på diagnostik och på rimligheten i prevalenssiffrorna. Som barn- och ungdomspsykiatrer anser vi att frågan är mer komplex än så. Vi hyser även en oro kring behandlingen av ADHD.

Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP) genomförde under sommaren 2024 en enkätundersökning med syfte att efterfråga medlemmarnas syn på diagnostik och behandling av ADHD. Enkäten skickades ut via mejl till samtliga 554 medlemmar i SFBUP [1]. Totalt erhölls 182 svar från 25 ST-läkare i barn- och ungdomspsykiatri, 138 Bup-specialister, 12 andra specialister och 7 i kategorin »annan«.

Vikten av tidiga insatser vid ADHD-liknande symtom poängteras i Socialstyrelsens nationella riktlinjer [2]. Tidiga insatser rekommenderas på alla nivåer, från insatser i skola, socialtjänst och primärvård redan innan en eventuell utredning av misstänkt ADHD görs till insatser på specialistnivå innan diagnosen är fastställd. Stommen i behandlingen av konstaterad ADHD utgörs av psykoedukativa insatser. Patienten, föräldrar och skola behöver ha god kunskap om tillståndet och anpassa sig till det. Att erbjuda farmakologisk behandling kan vara ett viktigt komplement om dessa insatser inte är tillräckliga [2].

Detta synsätt tycks enligt enkätsvaren vara förankrat bland medlemmarna. Oroväckande nog rapporterar samtidigt 45 procent av de svarande att såväl tidiga insatser som basala anpassningar vid konstaterad ADHD alltför sällan erbjuds. Många rapporterade att patienterna ofta endast får farmakologisk behandling.

Centralstimulerande medel som metylfenidat är förstahandsval vid läkemedelsbehandling av ADHD. Den goda effekten som många erfar är inte tydligt kopplad till symtomens svårighetsgrad. Studier talar snarare för bättre effekt vid lindrigare ADHD med högre funktionsnivå [3, 4].

Vanliga biverkningar är aptitnedsättning, sömnsvårigheter, huvudvärk och kardiell påverkan med exempelvis stegring av puls och blodtryck. Nyligen har en studie också visat långtidseffekter i form av kardiovaskulär påverkan [5]. Vi i styrelsen uppfattar nedstämdhet som en av de vanligast förekommande, men mindre diskuterade, biverkningarna. Patienterna beskriver en emotionell flackhet och tappar »det roliga« med ADHD: kreativitet, kvicktänkthet och humor.

I enkätsvaren uppskattade de flesta att 50–75 procent av patienterna hade god effekt av medicinering, men att många patienter även hade relativt mycket biverkningar (25-75 procent). Aptitnedsättning rapporterades som den vanligast förekommande biverkningen, följd av sömnstörning och avstängdhet/nedstämdhet.

Vi behandlar redan i dag en stor grupp av barn med ADHD med potenta läkemedel [6] som endast får förskrivas av psykiatrer och barnneurologer. Läkemedelsverket har fått i uppdrag att öka kunskapen om användningen av ADHD-läkemedel i Sverige och att utreda om fler läkare ska kunna skriva ut läkemedel [7]. Det finns en överhängande risk för fortsatt ökad efterfrågan på diagnoser, med fortsatt ökning av prevalensen som följd. Med dagens obalans mellan resurser och behov riskerar en stor andel av barn med ADHD att erbjudas framför allt farmakologisk behandling. Det är viktigt att denna aspekt beaktas i Läkemedelsverkets arbete.

Läkemedlen har många gånger god effekt, men biverkningar är vanliga. Som kliniker är vi inte förvånade, men oroade över att emotionella biverkningar rapporteras som så frekventa. Vi önskar en ökad dialog och medvetenhet om detta i samhället.

Enkätundersökningen bekräftar sammantaget vår uppfattning att den barn- och ungdomspsykiatriska specialiteten behöver bibehålla ett brett diagnostiskt perspektiv. Vården behöver ha rätt resurser, och använda dem rätt, för att kunna erbjuda mer än läkemedel till dem som uppfyller kriterier för ADHD.

Linda Halldner Henriksson sitter i Läkemedelsverkets vetenskapliga råd.
Anne-Katrin Kantzer arbetar som medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen.