Att inte hålla människor friska så länge som möjligt vore omoraliskt

REPLIK. Magnus Falk, professor i allmänmedicin vid Linköpings universitet, frågar: »Är och ska det givna målet för vårt yrkesutövande verkligen vara att till (nästan) varje pris – med någorlunda bibehållen livskvalitet – skjuta döden på framtiden så långt det bara är möjligt?« Denna fråga är särskilt intressant i dag, då vi möjligtvis står på tröskeln till en ny långlevnadsrevolution. I min bok »Mot döden« [1] ger jag mitt svar på den:  Ja, målet för läkekonsten är, som det alltid har varit, att hålla oss så friska så länge som möjligt.

Magnus Falk skriver att detta enkla svar »förmodligen« är det rätta på »individnivå«, men att det kan utmanas från ett »allmänmänskligt eller existentiellt« perspektiv:

»… tycker vi att de nu levande ska ha företräde till ett långt och sjukdomsfritt liv, kanske på bekostnad av de ännu inte födda, det vill säga våra nästkommande generationer? Om vi alla på medicinsk väg skulle ha möjlighet att leva tills vi blev, säg, 120 år – vad skulle det ha för inverkan på hållbarhet, miljö och sociala strukturer? Och inte minst, från rättvisesynpunkt – vilka skulle ges tillgång till dessa medicinska möjligheter? Hela jordens befolkning eller (som så ofta) bara några få privilegierade?«

Magnus Falk verkar mena att svaren på dessa frågor kan leda oss mot tanken att det finns en »rimlig« och naturlig livslängd som vi kan vara nöjda med och som begränsar läkekonstens mål till något mer modest än »evigt liv«.

Dessa är förstås viktiga frågor som jag som långlevnadsentusiast brottats med länge. De pekar på att något som kan verka bra på individnivå kan vara problematiskt på både en social och en ekologisk nivå: Är ett 120 år långt liv ett exempel på allmänningens dilemma? Jag tror inte det. Låt mig förklara i telegramstil.

Utan tvekan skulle en högre genomsnittslivslängd få konsekvenser för sociala strukturer. Men detta kan över lag vara positivt. Vi skulle ha fler människor med djup kunskap och erfarenhet som samtidigt skulle ha hälsan att utnyttja den. Mångfalden av perspektiv och erfarenheter skulle öka. Det talas ofta om risken för stagnation i detta sammanhang – ett av Elon Musks favoritargument — men hitintills har genomsnittsålder varit positivt korrelerad med hur progressivt ett samhälle är.

En frisk långlivad befolkning är en enorm ekonomisk tillgång [2], vilket gör att hållbarhet och miljö kan prioriteras. Det är rimligt att anta att vi kommer att tänka mer långsiktigt ju längre vi kan förväntas leva.

Antydningen att vi inte bör satsa på långlevnadsmedicin om inte alla omedelbart får tillgång till den skulle, om den upphöjdes till allmän princip, förhindra alla framsteg. Dessutom finns det anledning att tro att en behandling med hela jordens befolkning som möjliga användare omedelbart skulle täcka sin utvecklingskostnad, massproduceras och sjunka i pris. Teknik sprids allt snabbare – tänk på vaccinet mot covid-19.

Det är lätt att föreställa sig olika möjliga negativa konsekvenser av att förlänga livet [3, 4], men vi bör fråga oss om det skulle skapa mer allvarliga problem än det nuvarande problemet med att våra liv tar slut kring 80. Och är det verkligen en moraliskt acceptabel lösning på dessa föreställda problem att vi låter människor dö i stället för att utveckla livsförlängande medicin? De »ännu inte födda« som Magnus Falk skriver om skulle, enligt min mening, förebrå oss – inte för att vi har valt att leva längre, utan snarare för att inte ha gjort allt vi kunnat för att förlänga människans futtiga tid på jorden.

Läkekonstens mål är inte evigt liv, men det har alltid varit att värna om patientens hälsa utan hänsyn till födelsedag, vilket betyder så länge som möjligt. Detta är kodifierat i World Medical Associations Genèvedeklaration: Patientens ålder får inte påverka läkarens plikt gentemot denne [5]. En revidering är närmast moraliskt otänkbar. Magnus Falks inlägg väcker också till kritiska frågor: Hur skulle individer som inte är nöjda med sin »naturliga« livslängd och företag som utvecklar livsförlängande behandlingar fås att respektera »rimliga« gränser för liv? Vem håller koll på att ingen får för mycket liv?

Läs även:
Är det rimligt att skjuta döden på framtiden till vilket pris som helst?