När dessa rader skrivs har regeringen precis gjort en förhandspresentation av vilka ekonomiska satsningar på hälso- och sjukvården som kommer att göras i årets höstbudget. Vad den totala slutsumman landar på vet vi först när hela budgetpropositionen har presenterats, men mycket tyder på att det inte blir ett lika stort extra tillskott till sjukvården i årets budgetproposition som i den förra. Oppositionen var därför inte sen att angripa regeringen och kallade budgetsatsningen för en ”nedskärningsbudget” och ett ”hån mot sjukvården och de mindre regionerna”.

Själv känner jag mest en frustration inför den politiska teater som jag tycker att dessa budgetpresentationer har utvecklats till. Även om statens utgifter för svensk sjukvård är ansenliga utgör de ändå bara en mindre del av den totala sjukvårdsbudgeten. Merparten av pengarna satsas av regionerna. Därför är det mer eller mindre omöjligt att värdera vad regeringens budgetsatsningar ger för resultat. Allt hänger ju i slutänden på hur mycket regionerna satsar. Om regionerna bromsar lika mycket som staten gasar så står vi ju i bästa fall kvar på samma ställe.

Mycket tyder dock på att nedskärningarna inom vården kommer att fortsätta även nästa år – i alla fall om man ska tro SKR, som i anslutning till regeringens budgetutspel lät meddela att regionerna kommer att få svårt att få ihop ekonomin och att ”… arbetet med att dra ned kostnaderna kommer att behöva fortsätta”. SKR vill därför att regeringen ska ta ett större ansvar för hälso- och sjukvårdens ekonomi, och man efterlyser också en mer långsiktig planeringshorisont för hälso- och sjukvårdens finansiering.

Det hör inte till vanligheterna att jag instämmer i SKR:s analyser av vad svensk sjukvård behöver, men i det här fallet måste jag medge att vi är helt överens. Det är hög tid att vi börjar prata klarspråk och slutar låtsas som om vi har ett fungerande system för den svenska sjukvården. För det har vi inte. Det kommer inte att spela någon roll vilken regeringsbudget som läggs eller vilka statliga satsningar som görs så länge regionerna har full frihet att motarbeta detta genom att gå i helt motsatt riktning. Ska årets satsningar på fler vårdplatser och bättre kompetensförsörjning ge något resultat kan inte regionerna (av konjunkturella eller budgetmässiga orsaker) samtidigt införa anställningsstopp och/eller varsla vårdpersonal. Då blir satsningarna bara till slag i luften. Men så fungerar det i dag, och alla inblandade vet mycket väl att det är problemets kärna, men eftersom hälso- och sjukvården är ett regionalt uppdrag och det kommunala och regionala självstyret är något av en helig ko så är det ingen som vågar eller vill angripa grundproblemet.

Jag har full respekt för ekonomiska realiteter, och jag förstår att man ute i regionerna, inte av illvilja utan av nöd, tvingas till desperata besparingsåtgärder. Men låt oss åtminstone sluta låtsas som om detta inte har fått negativa konsekvenser för sjukvården och patienterna. För det har det.

Antalet disponibla vårdplatser i Sverige har minskat stadigt under en längre tid. Vårdplatsbristen har lett till fler överbeläggningar och utlokaliseringar, som i sin tur innebär ökade patientsäkerhetsrisker. Primärvården, som är tänkt att vara basen i svensk hälso- och sjukvård, är inte i närheten av att ha de resurser som krävs för att klara uppdraget. Och gemensamt för alla dessa haverier är att staten och regionerna inte drar åt samma håll.

Debatterna om vårdens ekonomi och vårdens styrning har hittills i hög grad förts i var sitt stuprör. Men frågorna hör ihop. Det behövs ett förändrat system, där staten tar ett mer långsiktigt ansvar för vårdens ekonomi, men också ges ett större inflytande över hur den styrs. Rent praktiskt är det rimligt att föreställa sig att riktlinjer och uppdrag för svensk sjukvård slås fast i samma blocköverskridande och långsiktiga överenskommelser som man gör för försvaret. Förhoppningsvis kommer det att leda till mer realpolitiska diskussioner om sjukvårdens behov och mindre av politisk teater. Det skulle i alla fall vi som arbetar inom vården uppskatta.