Alla som har upplevt den känner igen den. Den svårbeskrivna men starka känslan när det blev bra. Riktigt bra. När sjukvårdens samlade kompetens, resurser och organisation paras med en inställning att »det här löser vi«. Det kan vara mannen i glesbygd, som 52 minuter efter att ha ringt 112 och nätt och jämnt lyckats förklara att han är svag i ena sidan är av med tromben i ett av hjärnans kärl och kan fortsätta sköta sin älskade trädgård.
Eller snöskoteråkaren som efter en missbedömd landning i djupsnö ådragit sig en kompressionsfraktur i ländryggen och tagits om hand enligt konstens alla regler på den svenska sidan av gränsen, för att sedan överlämnas till en norsk ambulansbesättning och vidare vård på hemorten, och kommer tillbaka året efter med en ny skoter. Eller den 10-åriga flickan som fem dagar efter första kontakten med sjukvård är fullt färdigutredd och har påbörjat preoperativ kemoterapi för ett sarkom i femur, och många år senare skickar ett foto från sin studentexamen. Eller den 98-åriga kvinnan som till återbesöket har tagit på knytblusen, satt rouge på kinderna och ger doktorn en kram. Eller det gamla äkta paret vars blickar möts efter att en malignitetsutredning har visat att förändringen inte var farlig, och en alldeles speciellt sorts »tack« viskas fram.
Fånga dessa tillfällen, de händer inte varje dag. Kom ihåg dem, och plocka fram dem när det lutar emot. Det är ett fantastiskt yrke vi har.
