SLUTREPLIK. Först och främst vill jag tacka Patrick Linden för hans välbalanserade replik och för att han lyfter in välavvägda motperspektiv i frågan – det är just den dialogen jag efterlyser. Det ter sig ju vällovligt att Patrick Linden själv efter så många års reflektion kommit fram till var han står i frågan. Eftersom jag inte ägnat lika många år åt att reflektera över den är jag för egen del inte lika övertygad om det »rätta svaret«, men jag tycker att det finns skäl att förhålla sig kritisk till flera av Patrick Lindens argument för att långlevnad (inklusive extrem sådan) är av övervägande godo för mänskligheten.

För det första måste jag, som jag själv påtalade i mitt föregående inlägg och som Patrick Linden i sin tur slår fast i sin replik, betona att läkekonstens själva syfte förstås är att förhindra sjukdom, lidande och död, och inget annat. Det går inte att omkullkasta. Att förvägra någon en livräddande behandling, om sådan finns, är tillgänglig och inte skadar någon annan, är förstås omoraliskt.

Det etiska dilemmat ligger i huruvida vinsten för den enskilda individen står i motsats till nytta och vällevnad för mänskligheten i stort. Som Patrick Linden själv skriver är riskerna och de potentiella nackdelarna inte svåra att se. Däremot krävs betydligt mer avancerade och spekulativa teorier för att identifiera den hypotetiska nyttan, vilket uppenbart framgår av Patrick Lindens replik. Att samhällen med långlivad befolkning, så långt historien hittills kunnat visa, har varit förknippade med teknologiska och ekonomiska framgångar betyder inte att en sådan utvecklingskurva är linjär och att det inte finns en brytpunkt där den i stället blir negativ; det vet vi inget om. Men att extrem långlevnad skulle medföra en mängd problematiska följder, såsom överbefolkning [1], accelererande klimatpåverkan [2] och brist på naturtillgångar [3] för att sörja för en någorlunda jämställd tillvaro för den växande befolkningen, framstår närmast som givet.

Det är intressant att Patrick Linden uttrycker sig i termer som »problemet med att våra liv tar slut kring 80«. Jag tror att det kan vara där som våra världsbilder skiljer sig åt: att betrakta livets upphörande antingen som något patologiskt och problematiskt, eller snarare som en konsekvens av att ha fått förmånen att leva. Det förra speglar också ett utpräglat individualistiskt synsätt, där den enskilda individens begär efter en större del av livskakan står över ett rikt liv för så många som möjligt (levande eller ännu inte födda). Ett evigt liv har inget egenvärde – eller värde över huvud taget – för någon annan än individen själv. Patrick Linden skriver att »En frisk långlivad befolkning är en enorm ekonomisk tillgång, vilket gör att hållbarhet och miljö kan prioriteras« och vidare att »dessutom finns det anledning att tro att en behandling med hela jordens befolkning som möjliga användare omedelbart skulle täcka sin utvecklingskostnad, massproduceras och sjunka i pris.« I mina öron låter en sådan utveckling inte särskilt hållbar – växande konsumtion är väl knappast lösningen på klimatfrågan, eller för den delen på någon annan fråga. Dessutom: är det självklart att 80 år är futtigare (som Patrick Linden skriver) än 120? Är då inte 120 år futtiga i jämförelse med 500 år, eller tusen?

Själv är jag av den fasta övertygelsen att livets meningsfullhet inte har med antalet år att göra. Kanske är det till och med så att livet upplevs som meningsfullt just för att det är ändligt – ett liv som är oändligt går ju de facto aldrig att fylla. Patrick Linden frågar sig om jag menar att »svaren på dessa frågor kan leda oss mot tanken att det finns en ’rimlig’ och naturlig livslängd som vi kan vara nöjda med och som begränsar läkekonstens mål till något mer modest än ’evigt liv’«. Ja – kanske inte läkekonsten, eller de som utför läkekonsten, men möjligen samhället, eller det mänskliga kollektivet. För mig är det en långt mer utmanande idé än att alla ska få sin individuella önskan om evigt liv uppfylld, och därför kanske väl så värd att ägna mer av våra tankar åt.

Det är min förhoppning att en välavvägd dialog och debatt i frågan ska fortgå, med beaktande av såväl individuella som medicinska, humanistiska och existentiella perspektiv.

Läs även:
Att inte hålla människor friska så länge som möjligt vore omoraliskt
Är det rimligt att skjuta döden på framtiden till vilket pris som helst?