När jag läste medicin i Oxford och gick kirurgdelen var jag på mottagningen som hölls av Joe Smith. Han var en trevlig, sympatisk och högt aktad allmänkirurg men mest känd som urolog. På den tiden bestod remissen för blodstatus av en avlång remsa med röda linjer med förtryckta förkortningar. Ni minns säkert vad jag menar. Den ledsagade provet till labb och lades in i Coulter-räknaren och maskinen skrev direkt ut sifforna på remissen där MCV, MCH, MCHC osv redan fanns.
I vilket fall hade jag just fyllt i en sådan avlång lapp med patientens namn osv och tagit blodet, då Joe Smith frågade mig:
– Vad mer skall stå på remissen?
Jag kliade mig i huvudet och framförde allt fler detaljer om anamnes och status. Alla möttes med »Vad mera?« Till slut fick jag ge mig och medge att jag inte förstod.
– Du ska skriva ’var snäll och…’ eller ’tack’. (På engelska: »You should write ’please’ on the form.«).
– Men det är ju bara en Coulter-remsa, utbrast jag indignerat. (»You can’t be serious!?!« hade inte kommit in i engelskan ännu. Det utrycket kom ett par år senare.)
– En dam på laboratoriet kommer att ta ditt prov, se till att röret är väl blandat och köra det i Coultermaskinen. Det åligger dig att vara artig mot henne. Du kommer aldrig att träffa henne. Du vet inget om hennes situation men hon kommer att glädjas av att du belevat skrev »please« eller »var snäll och…«.
Det som går in i ett dumhuvud går aldrig ut igen, heter det. Till denna dag skriver jag fortfarande ord som »tack« och »vso« på mina remisser och beställningar. Den vanan har suttit i ända hit efter alla dessa år. Risken är att modern IT kommer att kväsa och släcka ut den.
