»… jag skämdes över att patienten hade drabbats så hårt av fel i vården«

»Avliden«. Helt oväntat står det i översikten för morgondagens mottagning. Den 61-åriga Ann-Christine, som jag skulle träffa nästa dag för hennes fyra­års-cancerkontroll, har dött. Kvinnan som hade sjukhusskräck och som brukade ha med sig en liten nalle för att klara ännu en gynundersökning. Som hade sökt upprepade gånger utan att man lyssnat. Som vården hade missat, så att cervixcancern hade vuxit in i blåsan och strypt uretären. Som vården ändå hade räddat med strålning och cytostatika. Jag som räknade ner månaderna till femårskontrollen i förhoppningen att vården hade kunnat rätta till det som den först hade missat. Så dör hon oväntat i en ­stroke. Lämnar man och barn efter sig. 

Det händer inte ofta, men henne följde jag från dia­gnos till efterkontrollerna. I början hade jag svårt att ta hand om Ann-Christine, eftersom jag kände att jag behövde kompensera för de misstag som hade begåtts, men vi fick en bra relation där vi kom överens om att släppa det förflutna och titta framåt. 

Kort tid efter strålbehandlingen höll vi båda andan vid varje undersökning, vid varje PET. Hon för att hon ville leva, jag för att jag skämdes över att patienten hade drabbats så hårt av fel i vården. Som vanligt var det inte ett stort fel som hade lett till mycket allvarliga konsekvenser, utan många små. PAD-svar som försvinner i posten, anteckningar som signeras i förbifarten utan att man reflekterar över dem, kollegor som bara läser anteckningar från den egna kliniken, ingen som lyfter blicken och för ihop patientens symtom med PAD-svar från koniseringen. Resurs­starka patienter hade fångat upp en del av felen och efterlyst PAD-svaret, men sjukhusskräcken gjorde att Ann-Christine inte hörde av sig förrän efter fem månader. Diagnosen är så uppenbar i retroskopet, ett skolboks­exempel, men missas under alldeles för lång tid. 

Samma vecka ringer Ayla, en för mig välkänd patient som jag träffade senast för några månader sedan för femårskontrollen. Hon kom från Mellan­östern som 32-åring, och vården hittade hennes cervixcancer snabbt, trots språkförbistringar. Hon kunde botas, även om hon har fått betala ett pris i form av strålningsrelaterade biverkningar. Jag kommer aldrig att glömma mottagningsbesöket där hon stolt kommer in genom dörren och berättar för mig att hon inte längre behöver tolk. Jag var så glad och imponerad att jag hade kunnat krama henne. Nu jobbar Ayla och försörjer sina tre barn. Ett livsöde med lyckligt slut, där patienten och systemet har åstadkommit det som alla strävar efter.

Men för Ann-Christine var situationen svårare. Efter något år utan återfall försökte jag motivera henne att jobba med sin rökning, med sitt stillasittande. Men oron över recidiv, och skräck inför varje kontakt med vården, lämnade patienten utan resurser att kunna ändra sin livsstil. Så hon drabbades hårt och mycket hastigt av en stroke och dog i komplikationer av den.

Jag sörjer ensam; ingen på kliniken har träffat henne tillräckligt för att minnas henne. Jag känner inte att jag kan kontakta familjen, som jag aldrig har träffat. Jag tänker på Ann-Christine, som har gett mig en av de finaste presenterna som jag har fått av en patient under mina 20 år som läkare – ett dussin ägg från egna höns, i vackra skiftande färger. 

Jag har tur och kan diskutera Ann-Christines fall och min sorg i min Balint-grupp, som har en klok och erfaren kollega som handledare. Därefter tänder jag ett ljus i Lunds domkyrka och skickar en tanke till Ann-Christine och hennes anhöriga. Och tackar i mina tankar Balint-handledaren som kom med den idén, så att jag kan gå vidare och ta hand om nästa patient.