Hans Åberg föddes 1934 i Fagersta, där han även växte upp. Fädernegården finns fortfarande kvar. Han läste så småningom medicin och blev med tiden internmedicinare i Uppsala. Under den tiden disputerade Hans och blev docent i internmedicin. Under 1980-talet etablerades kontakt med institutionen för allmänmedicin i Uppsala och han tillträdde ett lektorat i allmänmedicin. Hans främsta arbetsuppgift blev att strukturera undervisningen i allmänmedicin. I slutet av 1980-talet lämnade Hans Åberg Uppsala först för att tillträda professuren i allmänmedicin i Umeå och sedan motsvarande tjänst 1988 i Stockholm.
Hans Åberg blev den förste professorn i allmänmedicin vid Karolinska institutet i Stockholm. Hans startade och byggde lugnt och metodiskt upp den allmänmedicinska enheten, numera avdelningen för allmänmedicin och primärvård. Numera är allmänmedicin och primärvård en integrerad del av läkarutbildningen och andra utbildningar vid lärosätet. På liknande sätt har forskningen i allmänmedicin och primärvård också byggts upp, med många doktorander, avhandlingar och vetenskapliga artiklar.
Efter ett väl förrättat värv kunde Hans gå i pension 2000 för att efterträdas av Jan Sundquist. Hans Åberg var ett stort stöd i övergången för den nya professorn i allmänmedicin. Detta var viktigt eftersom han bidrog med sitt kunnande och sina nätverk och personkontakter. Stockholms läns landsting passade på att öka sitt stöd till den allmänmedicinska forskningen inom regionen. Detta gjorde att antalet doktorander och disputerade ökade under de följande åren, något som byggde på det arbete som Hans Åberg gjort.
Han drog sig sedan successivt tillbaka men fanns alltid där om man behövde honom. Hans arbetade brett, och även populärvetenskapligt, som med Bonniers läkarbok 2000 (avsedd för allmänheten), där Hans var en drivande kraft.
